2016-10-01
22:53:00
Åsneföreningens höstmöte
Åsneföreningens höstmöte 2016 hölls hemma hos mig i Hälsingland. Tyvärr droppade det in ett antal sena avanmälningar så vi blev till slut bara tre personer. Åsnorna Daisy och Rosalea som hörde till en av deltagarna var också med, medans åsnorna Tage och Lazlo fick stanna hemma. Men med mina tre fanns det åsnor så det räckte och blev över till alla så vi blev tre körekipage. Efter fika med nybakade bullar och lite allmänt åsnesnack så tog vi en tur på drygt 7 kilometer i omgivningarna. Åsnorna var pigga och verkade gilla att gå tillsammans med flera åsneekipage. Det är verkligen inspirerande att sprida planer med andra ambitiösa åsnemänniskor. Nu ska vi få till grejer ska ni se!
2016-09-24
12:00:00
SM 2017?
Den 10 september anordnade min körklubb KM i brukskörning och bruksridning. Samma start kunde man även anmäla till DM i de båda grenarna. Såklart man gör, för går det bra skulle man ju gräma sig om det inte hade räknats även till DM! Man fick bara tävla om titlarna med en häst/åsna per kusk så Noice fick stanna
hemma och Harley fick bära fanan återigen. Jag kör bara själv då jag blivit för stor för mina åsnor, men när man ändå åker så brukar jag försöka leja någon ryttare som tar ridklassen med. Och i år hittade jag Madde Lundberg som inte kunde åka med sin häst och gärna ställde upp och tävlade.
I körklassen hade det blivit strykningar och det visade sig att jag var jag ensam om att köra ponny. Till DM kvalar en ponny och en storhäst ifrån varje distrikt, så jag var i stort sätt garanterad att kvala bara vi inte blev uteslutna. Harley skötte sig verkligen fantastiskt, han var så bussig och hjälpte verkligen till. Det gick till och med så bra att vi hade dagens näst högsta poäng! Och de vi missade på var inte de grejer där jag visste vi skulle få det svårt utan sånt som vi normalt har klarat annars. Backningen som varit svårt för oss funkade om inte perfekt, så bra nog för att inte få straff vilket är jättebra!
Efter körningen var det dags för ridklassen. Madde hade provridit Harley för första gången kvällen innan i ca 10 minuter så de var verkligen nya ihop. Men de verkligen fann varandra och moment efter moment klarades med bravur! Såklart var det en åsna som slog alla hästar och ponnys i ridklassen!
Och Harley blev DM mästare i både körklass (ponny) och ridklass. Med så fina resultat så blir man ju sugen att åka på SM ändå. Speciellt om det blir så som det har diskuterats att SM blir i Falun nästa år, då är det ju inte allt för långt! Nu tror jag inte att vi har chans till placering där. För ett hinder som alltid brukar vara med på SM är vår stora akilleshäl: Vattengraven. Så nej några SM mästare blir vi knappast.
Men hur många gånger får man chansen att åka på SM liksom?
hemma och Harley fick bära fanan återigen. Jag kör bara själv då jag blivit för stor för mina åsnor, men när man ändå åker så brukar jag försöka leja någon ryttare som tar ridklassen med. Och i år hittade jag Madde Lundberg som inte kunde åka med sin häst och gärna ställde upp och tävlade.
I körklassen hade det blivit strykningar och det visade sig att jag var jag ensam om att köra ponny. Till DM kvalar en ponny och en storhäst ifrån varje distrikt, så jag var i stort sätt garanterad att kvala bara vi inte blev uteslutna. Harley skötte sig verkligen fantastiskt, han var så bussig och hjälpte verkligen till. Det gick till och med så bra att vi hade dagens näst högsta poäng! Och de vi missade på var inte de grejer där jag visste vi skulle få det svårt utan sånt som vi normalt har klarat annars. Backningen som varit svårt för oss funkade om inte perfekt, så bra nog för att inte få straff vilket är jättebra!
Efter körningen var det dags för ridklassen. Madde hade provridit Harley för första gången kvällen innan i ca 10 minuter så de var verkligen nya ihop. Men de verkligen fann varandra och moment efter moment klarades med bravur! Såklart var det en åsna som slog alla hästar och ponnys i ridklassen!
Och Harley blev DM mästare i både körklass (ponny) och ridklass. Med så fina resultat så blir man ju sugen att åka på SM ändå. Speciellt om det blir så som det har diskuterats att SM blir i Falun nästa år, då är det ju inte allt för långt! Nu tror jag inte att vi har chans till placering där. För ett hinder som alltid brukar vara med på SM är vår stora akilleshäl: Vattengraven. Så nej några SM mästare blir vi knappast.
Men hur många gånger får man chansen att åka på SM liksom?
2016-09-20
22:22:00
Freddys Minne 2016
En tävling som jag verkligen har kommit att älska är tävlingen Freddys Minne som den ridklubb jag tillhör anordnar varje år till minne av en hästkarl som gjorde väldigt mycket för klubben. Det är ett hästrally i miniformat där sträckan bara är runt 1,5 mil så att hästarna/åsnorna inte måste ha någon superkondis för att orka med. Stationerna är dessutom till en större del lite enklare så som att gissa vikten på en foderpåse och liknande och inte bara ren körning/ridning. Jag hade mina vänner Thomas och Magda uppe hos mig den helgen så jag passade på att anmäla Harley i ridklass med Magda och så körde jag Noice med Thomas som groom och fotograf. Harley vann ju körklassen året innan så att vinna den igen med honom hade nästan varit skrytigt :)
Jag vet hans kapacitet och Magda är en riktigt duktig ryttare, så jag hade stora förhoppningar om att han skulle kunna knipa förstaplatsen i ridklassen i år. Och så rätt jag hade. Men att Noice skulle ta förstaplatsen i körklassen det hade jag inte ens kunnat drömma om! Ska hon gå o vara en superåsna hon med?Hur ska jag då välja vem jag ska tävla framöver? Undrar om det har hänt förut att två olika åsnor har knipit två förstaplatser på samma dag i hästtävlingar? Hoppas det blir fler gånger!
2016-09-20
17:48:38
Vattenträning
Jag och Harley blev ju kvalificerade till SM i brukskörning nästa år. Min farhåga var ju direkt att på SM så KOMMER det finnas med ett vattenhinder som ska passeras i TRAV. Något vi aldrig klarat. Skritt kan gå, speciellt om det är en bred passage som är svår att gå runt. Men vattenhinder på tävling brukar vara smala tyvärr. Men jag är aldrig så bra på att träna som när det är inför tävling så here it goes.. Idag är dag tre av vattenträningen. Tyvärr filmade jag inget de två första dagarna. Jag har ökat på svårigheten lite i taget. Började med en liten svart presenning som fick ligga i hagen i två dagar tills alla passerade utan problem. Ja på lite blåa golvmattor på den i morse och de tittade lite, men klev över. Sedan började de leka med dem så de plockades då bort och en blå presenning lades dit. No problem så då la jag till lite vatten och till min förvåning så gick alla över på första försöket! Jamila hade jättesvårt med presenningen dag ett, men jag tror blockeringen låg i hennes huvud. Hon trodde inte det gick. Nu är passagen något de är vana att använda så även om svårigheten ökar på så tror hon ändå att det går :)
Jag är så nöjd med dem!
2016-09-17
22:19:22
Norrhälsinglands Hästrally 2016
I år hade jag tidigt satt upp som mål att jag skulle ta mig till start i stora Norrhälsinglands Hästrally. Hästrally är en tävlingsgren där man över en viss distans kommer till ett antal stationer där ryttaren/kusken och hästen/åsnans sammarbete sätts på prov. Det är dessutom ett uthållighetsprov då sträckan är 5-6 mil under 2 dagar. De hade verkligen inte snålat med bansträckningen i år heller så det var nog 4 mil på lördagen och 2 mil på söndagen som skulle köras.
För att komma runt i rimlig tid kan man inte bara ligga i skritt. Tiden i selen sliter nästan lika mycket som att hålla ett högre tempo men under kortare tid. Plus att man riskerar att inte hinna till alla stationer som stänger vid en viss maxtid. Jag började träningen tidigt i vår och ökade på sträckan vi körde med 5km per månad. Vid varje ökning gick jag ner i tempo och arbetade mig sedan upp i mer och mer trav fram tills nästa ökning. På slutet gick framstegen långsammare så då koncentrerade jag mig på att öka på travkonditionen istället. För det är tidskrävande att träna så mycket. Även om man ”bara” är ute o kör 2-4 timmar så tillkommer ju allt runt omkring. Men som tur var så var jag mestadels arbetslös under hela våren så tid fanns. Jag körde minimum ca 6 mil per vecka på slutet. 3 mil var det längsta vi körde på träning, men jag räknade med att man skulle kunna få ut en mil till utan större problem på träningen då man har
en rast mitt i.
För att komma runt i rimlig tid kan man inte bara ligga i skritt. Tiden i selen sliter nästan lika mycket som att hålla ett högre tempo men under kortare tid. Plus att man riskerar att inte hinna till alla stationer som stänger vid en viss maxtid. Jag började träningen tidigt i vår och ökade på sträckan vi körde med 5km per månad. Vid varje ökning gick jag ner i tempo och arbetade mig sedan upp i mer och mer trav fram tills nästa ökning. På slutet gick framstegen långsammare så då koncentrerade jag mig på att öka på travkonditionen istället. För det är tidskrävande att träna så mycket. Även om man ”bara” är ute o kör 2-4 timmar så tillkommer ju allt runt omkring. Men som tur var så var jag mestadels arbetslös under hela våren så tid fanns. Jag körde minimum ca 6 mil per vecka på slutet. 3 mil var det längsta vi körde på träning, men jag räknade med att man skulle kunna få ut en mil till utan större problem på träningen då man har
en rast mitt i.
När tävlingsdagen väl var kommen så var jag riktigt spänd på om förberedelserna skulle ha varit tillräckliga. Harley var i sitt livs form, men man vet ju aldrig hur banorna är eller andra omständigheter. Vi körde iväg med två andra ekipage som jag kände lite sedan tidigare. Men ganska snart så kände jag att de ville ligga i mer trav än vad jag var bekväm med så tidigt in i tävlingen så jag lät dem gå ifrån oss. Fler och fler ekipage travade förbi oss och jag började misströsta och undra vad jag gett oss in i. När vägen var riktigt fin och plan
så travade vi på och Harley kändes fin. Plötsligt passerar en bil och rutan vevas ned
-Här ska ni inte vara! Ni ska vara i skogen där nu
Tydligen hade vi missat en vägmarkering där man skulle vika av ifrån bilvägen och ned på en traktorväg. Men det fanns en till infart ett stycke längre fram talade damen om så vi förlorade inte just något på det. Jag kör ner där och kommer fram till en station
-Du är först! Säger funktionären.
Det är alltså inte bara jag som har kört fel där jag gjorde. Men några stackare hade kommit en dryg mil ner längs vägen innan de blev stoppade!
Harley och jag fortsatte och jag blev mer och mer imponerad över hans ork. Han var pigg och positiv och så fort jag erbjöd trav så svarade han. Visst blev vi fortfarande omkörda och omridna, men inte i samma utsträckning. Och då och då hände det att vi började komma ikapp folk. Helt plötsligt var vi i mål. Det hade då gått ca 6 timmar från att vi gav oss iväg. Det blev inte lugn och ro utan snabbt sela av och börja byta om till dagens sista gren som var maskerad. Efter en sån mastodonttur så tror jag Harley hade strejkar om jag hade släppt honom i hagen en halvtimme för att sedan sela på igen så han fick stå bunden uppe vid campingstugan. Maskeraden var inte bara en sväng upp och ned längs med huvudgatan som jag hade fått höra utan det var nog en extratur på ca 3 kilometer i alla fall. I regn och barfota i vagnen med en alldeles för tajt klänning som jag inte vågade sitta i av rädsla för att jag då skulle komma i mål utan klänning!
så travade vi på och Harley kändes fin. Plötsligt passerar en bil och rutan vevas ned
-Här ska ni inte vara! Ni ska vara i skogen där nu
Tydligen hade vi missat en vägmarkering där man skulle vika av ifrån bilvägen och ned på en traktorväg. Men det fanns en till infart ett stycke längre fram talade damen om så vi förlorade inte just något på det. Jag kör ner där och kommer fram till en station
-Du är först! Säger funktionären.
Det är alltså inte bara jag som har kört fel där jag gjorde. Men några stackare hade kommit en dryg mil ner längs vägen innan de blev stoppade!
Harley och jag fortsatte och jag blev mer och mer imponerad över hans ork. Han var pigg och positiv och så fort jag erbjöd trav så svarade han. Visst blev vi fortfarande omkörda och omridna, men inte i samma utsträckning. Och då och då hände det att vi började komma ikapp folk. Helt plötsligt var vi i mål. Det hade då gått ca 6 timmar från att vi gav oss iväg. Det blev inte lugn och ro utan snabbt sela av och börja byta om till dagens sista gren som var maskerad. Efter en sån mastodonttur så tror jag Harley hade strejkar om jag hade släppt honom i hagen en halvtimme för att sedan sela på igen så han fick stå bunden uppe vid campingstugan. Maskeraden var inte bara en sväng upp och ned längs med huvudgatan som jag hade fått höra utan det var nog en extratur på ca 3 kilometer i alla fall. I regn och barfota i vagnen med en alldeles för tajt klänning som jag inte vågade sitta i av rädsla för att jag då skulle komma i mål utan klänning!
Om ni inte ser vad vi föreställer så är vi Aslan och Vita häxan ifrån Narnia :)
Dag två var samma sak igen fast inte lika långt. Harley var inte jättesugen när jag kom med selen, men när han väl stod i vagn så var han taggad igen. Men däremot så hade gårdagen tagit hårt på hans fötter. Han var naturligtvis skodd runt om, men sulor fram dessutom. Men det märktes ändå att han ömmade de gånger
leden gick över stora gruskorn och stenar så där tog vi det extra lugnt och jag gick ur när det var backigt. Så fort marken var slät blev han genast gladare och bjöd på trav igen. Han imponerade på många den här tävlingen, och inte minst på mig. Fantastiska åsna! Vi skrapade ihop en helt okej poäng med även om
vi inte var med i den absoluta toppstriden. Femma blev vi av körekipagen.
Man kan sammanfatta det så att om det hängde på hur Harley skulle reagera i en station så klarade vi den. Om det däremot hängde på min förmåga till simultankapacitet eller bollkänsla så gick det åt helsicke! Blandad kompott alltså, vilket betyder goda förbättringsmöjligheter! För de här vill vi göra om!
Dag två var samma sak igen fast inte lika långt. Harley var inte jättesugen när jag kom med selen, men när han väl stod i vagn så var han taggad igen. Men däremot så hade gårdagen tagit hårt på hans fötter. Han var naturligtvis skodd runt om, men sulor fram dessutom. Men det märktes ändå att han ömmade de gånger
leden gick över stora gruskorn och stenar så där tog vi det extra lugnt och jag gick ur när det var backigt. Så fort marken var slät blev han genast gladare och bjöd på trav igen. Han imponerade på många den här tävlingen, och inte minst på mig. Fantastiska åsna! Vi skrapade ihop en helt okej poäng med även om
vi inte var med i den absoluta toppstriden. Femma blev vi av körekipagen.
Man kan sammanfatta det så att om det hängde på hur Harley skulle reagera i en station så klarade vi den. Om det däremot hängde på min förmåga till simultankapacitet eller bollkänsla så gick det åt helsicke! Blandad kompott alltså, vilket betyder goda förbättringsmöjligheter! För de här vill vi göra om!
2016-09-12
21:19:21
Nej vi har inte fallit från jorden..
Men saker händer och kommer i mellan och plötsligt har det gått nästan ett år utan en enda post. Lusten försvann lite när jag var tvungen att stänga ner min hemsida som ju var huvudanledningen till att jag ville ha en blogg till att börja med.
Sedan så fick åsnorna en egen facebooksida istället och där är det så mycket lättare att lägga in kortare statusuppdatteringar. Blir inte lika mycket av ett projekt där.
Så är du åsneintresserad och vill ha lite koll på vad som händer så kan jag rekommendera att gilla sidan "superåsnan" (https://www.facebook.com/superasnan/)
För det har faktiskt hänt saker här. Typ jättemycket. Korta versionen är att Mantissa lämnat oss. Åldern tog ut sin rätt och det gick ganska fort på slutet. Innan dess hann vi dock få tillökning i form av Mastin Espanol valpen Aslan. Han är nu nio månader och 84 cm hög. Tänkt vad fort det går!
Harley har tävlat och bara överträffat sig själv gång efter annan. Norrhälsinglands hästrallyt genomförde han i somras med bravur. Femte plats i debutstarten är inte illa :)
Senare i sommar var det tävlingsdags igen i tävlingen "Freddys minne" på Jättendals ridklubb. Magda kom upp och red honom och jag gjorde tävlingsdebut med Noice i körklassen. Vi var minnst sagt chockade när det visade sig att åsnor hade klått hästarna i båda klasserna! Två mästaråsnor hem i transporten efteråt alltså.
Men är det någon här som är "mästarnas mästare" så är det Harley, för han blev så sent som förra helgen kvalificerad till SM i brukskörning OCH bruksridning nästa år! Han vann alltså DM i BÅDA klasserna!
Så sjukt..
Nej jag lovar inte att bli flitig här, men jag ska försöka att inte glömma bort denna sida helt i vart fall :)
Sedan så fick åsnorna en egen facebooksida istället och där är det så mycket lättare att lägga in kortare statusuppdatteringar. Blir inte lika mycket av ett projekt där.
Så är du åsneintresserad och vill ha lite koll på vad som händer så kan jag rekommendera att gilla sidan "superåsnan" (https://www.facebook.com/superasnan/)
För det har faktiskt hänt saker här. Typ jättemycket. Korta versionen är att Mantissa lämnat oss. Åldern tog ut sin rätt och det gick ganska fort på slutet. Innan dess hann vi dock få tillökning i form av Mastin Espanol valpen Aslan. Han är nu nio månader och 84 cm hög. Tänkt vad fort det går!
Harley har tävlat och bara överträffat sig själv gång efter annan. Norrhälsinglands hästrallyt genomförde han i somras med bravur. Femte plats i debutstarten är inte illa :)
Senare i sommar var det tävlingsdags igen i tävlingen "Freddys minne" på Jättendals ridklubb. Magda kom upp och red honom och jag gjorde tävlingsdebut med Noice i körklassen. Vi var minnst sagt chockade när det visade sig att åsnor hade klått hästarna i båda klasserna! Två mästaråsnor hem i transporten efteråt alltså.
Men är det någon här som är "mästarnas mästare" så är det Harley, för han blev så sent som förra helgen kvalificerad till SM i brukskörning OCH bruksridning nästa år! Han vann alltså DM i BÅDA klasserna!
Så sjukt..
Nej jag lovar inte att bli flitig här, men jag ska försöka att inte glömma bort denna sida helt i vart fall :)
2014-11-01
11:35:00
Halloween och alla helgons dag
Nu var det länge sen sist igen. Men jag har inte haft så mycket att skriva om eller lust för den delen. Igår firades Halloween och som vanligt så blir det snack om huruvida man ska fira den högtiden eller den hos oss mer traditionsbundna Alla helgons dag. Själv ser jag ingen anledning att inte göra både ock.
Jag älskar Haloween med alla vackra ljuslyktor och dagens skräcktema. För tredje gången var jag med i den lokala pumpatävlingen som avgörs på torsdagen innan, "spöknatta". Att skapa något är för mig alltid en blandning av ångest och extas. Den förra dominerar vanligtvis den inledande fasen. Likaså var det ångestladdat att lämna in pumpan för bedömning. Jag smög dit och ställde den när ingen såg, då gick det bättre. Första gången jag ställde ut så kom jag tvåa, och andra gången (förra året) så vann jag med min katt-pumpa.
Jag kände lite press att överträffa mig själv i år, vilket inte var så lätt då jag blev mycket nöjd med min kattpumpa. Jag funderade länge på vad jag skulle göra och om jag skulle använda samma teknik igen eller uppgradera till något mer avancerat. Jag hade fått en bild i huvudet hur coolt det skulle kunna bli med en eldsprutande drake på pumpan, men jag var osäker på om jag skulle lyckas förverkliga den och jag hade ju bara en chans på mig. Att göra en tiger var jag också lite inne på, men nackdelen med att välja ett realistiskt mönster är att det blir så jättetydligt om man misslyckas någonstans. Lika så ville jag ett tag göra ett porträtt av Jonathan, men hade jag misslyckats med det hade det känts nästan som ett svek på något sätt. Det var inte förrän jag satt med kniven i hand och pumpan i knäet och bläddrade bland tigerbilder på google som jag kände att det var just en drake jag ville göra och ingen randig katt. Jag provade att googla på "dragon pumpkin" för inspiration vilket visade sig vara ett stort misstag. Herrejäklar vilka alster folk därute gör! Snacka om att känna sig otillräcklig och värdelös.
Gjorde en ny sökning bara på "drake" och efter en hel del letande så hittade jag en föregångare som kändes rätt. Att hitta på en helt egen design hade jag vid det laget inte självförtroende för så jag skissade av förlagan och gjorde ändringar där hag tyckte att det behövdes för att passa min pumpa. Resultatet blev det ni ser ovan och jag blev till slut riktigt nöjd med den och en timme efter att jag smugit iväg från att ha lämnat pumpan till bedömning i parken så fick jag ett samtal från arrangörerna som talade om att jag hade vunnit förstapris i år igen! Lättnaden var enorm. För att inte tala om glädjen över det generösa priset: ett presentkort på 500:- på den lokala Ica affären. Det kommer att komma väl till pass i vår då jag blir arbetslös igen!
För mig är Halloween en glädjens dag, och den behövs för att balansera upp den efterföljande Alla helgons dag som mer är fylld med tunga minnen och saknad.
För ca en månad sedan tog jag bort min fina golden retriever Jonathan Han började i somras bli dålig i bakbenen, han förlorade styrseln i dem när han blev fysiskt ansträngd och detta blev snabbt värre och på slutet gick det inte ens att gå 20 meter in i skogen innan han säckade ihop i bakdelen. Trots upprepade prover, undersökningar och försök med medicinering tvingades vi konstatera att veterinären inte kunde göra något för honom. Tungt naturligtvis även om det är rätt beslut.
Men idag på alla helgons dag så minns jag honom, min fina Jimbo och de andra som inte längre fick finnas kvar hos mig lite extra.
Jag älskar Haloween med alla vackra ljuslyktor och dagens skräcktema. För tredje gången var jag med i den lokala pumpatävlingen som avgörs på torsdagen innan, "spöknatta". Att skapa något är för mig alltid en blandning av ångest och extas. Den förra dominerar vanligtvis den inledande fasen. Likaså var det ångestladdat att lämna in pumpan för bedömning. Jag smög dit och ställde den när ingen såg, då gick det bättre. Första gången jag ställde ut så kom jag tvåa, och andra gången (förra året) så vann jag med min katt-pumpa.
Jag kände lite press att överträffa mig själv i år, vilket inte var så lätt då jag blev mycket nöjd med min kattpumpa. Jag funderade länge på vad jag skulle göra och om jag skulle använda samma teknik igen eller uppgradera till något mer avancerat. Jag hade fått en bild i huvudet hur coolt det skulle kunna bli med en eldsprutande drake på pumpan, men jag var osäker på om jag skulle lyckas förverkliga den och jag hade ju bara en chans på mig. Att göra en tiger var jag också lite inne på, men nackdelen med att välja ett realistiskt mönster är att det blir så jättetydligt om man misslyckas någonstans. Lika så ville jag ett tag göra ett porträtt av Jonathan, men hade jag misslyckats med det hade det känts nästan som ett svek på något sätt. Det var inte förrän jag satt med kniven i hand och pumpan i knäet och bläddrade bland tigerbilder på google som jag kände att det var just en drake jag ville göra och ingen randig katt. Jag provade att googla på "dragon pumpkin" för inspiration vilket visade sig vara ett stort misstag. Herrejäklar vilka alster folk därute gör! Snacka om att känna sig otillräcklig och värdelös.
Gjorde en ny sökning bara på "drake" och efter en hel del letande så hittade jag en föregångare som kändes rätt. Att hitta på en helt egen design hade jag vid det laget inte självförtroende för så jag skissade av förlagan och gjorde ändringar där hag tyckte att det behövdes för att passa min pumpa. Resultatet blev det ni ser ovan och jag blev till slut riktigt nöjd med den och en timme efter att jag smugit iväg från att ha lämnat pumpan till bedömning i parken så fick jag ett samtal från arrangörerna som talade om att jag hade vunnit förstapris i år igen! Lättnaden var enorm. För att inte tala om glädjen över det generösa priset: ett presentkort på 500:- på den lokala Ica affären. Det kommer att komma väl till pass i vår då jag blir arbetslös igen!
För mig är Halloween en glädjens dag, och den behövs för att balansera upp den efterföljande Alla helgons dag som mer är fylld med tunga minnen och saknad.
För ca en månad sedan tog jag bort min fina golden retriever Jonathan Han började i somras bli dålig i bakbenen, han förlorade styrseln i dem när han blev fysiskt ansträngd och detta blev snabbt värre och på slutet gick det inte ens att gå 20 meter in i skogen innan han säckade ihop i bakdelen. Trots upprepade prover, undersökningar och försök med medicinering tvingades vi konstatera att veterinären inte kunde göra något för honom. Tungt naturligtvis även om det är rätt beslut.
Men idag på alla helgons dag så minns jag honom, min fina Jimbo och de andra som inte längre fick finnas kvar hos mig lite extra.
2014-08-23
19:47:17
Körtävling i Jättendal
Var till Jättendal idag på körtävlingen "Freddys Minne", en tävling över 1,5 ml där kommunikationen mellan häst (åsna) och kusk testas i olika övningar. De olika tävlingsmomenten var precisions körning, flytta last från punkt A till punkt B, backa i vinkel, gissa sädesslagen, gissa antal söm i en burk, köra över plattor, trava över presenning, svara på tre frågor om hästar och häst-/ körsport och köra/rida rakt. Under hela turen skulle man dessutom ha ögonen med sig och räkna hästskor som kunde finnas utlagda på olika kluriga ställen.
Precisionen var svår tyckte jag. det var 155cm mellan konorna och min vagn är 140, och jag har bara kört den ett par gånger ännu och inte hunnit få in känslan för vart den finns någonstans. Det var dessutom trångt mellan portarna mot för vad jag varit van vid på tidigare tävlingar. Så där finns stort utrymme för förbättring. Jag körde i tre konor av sex eller sju konpar, och ingen av dem var Harleys fel (fy Hanna).
Flytta lasten var superlätt, det sysslar vi ju med en del hemma till vardags då det var inga problem för Harley och mig :)
Backningen var ännu en utmaning. Vi hade precis börjat få till backningen rakt bakåt något sådär sista körtillfället innan tävlingen. Några steg i all fall. Nu var det ganska mycket svårare. Det var lite motigt i början, han förstod inte riktigt vad jag ville med att styra honom åt sidan. Men sedan verkade det som att han fattade att vi skulle "parkera" i den där rutan som var så då skötte han det nästan själv. Stolt matte!
Gissa sädesslag var heller ingen större svårighet, men den övningen skötte jag själv. Gissa sömmar var svårare, det var dessutom en massa skruvar i burken för att försvåra övningen. Jag gissade på 33, men det var 41 så det gick väll sådär. Men svårt att öva på just det..
Plattkörningen gick fint. Man skulle köra så att vänstra däcket hamnade ovanpå plator som var utlagda på marken. Jag missade en av fem, men åter igen var det min styrning som felade och inte hur Harley svarade på mina hjälper.
Trava över pressenning gick väll sådär. Harley gick över, men det blev skritt istället och därför poängavdrag. Men detta kan vi nog träna på!
Frågrna var svåra. Det var någon hjälptygel jag aldrig sett förut, något som såg ut som flugägg på ett hästben (stygnflugeägg dök upp i huvudet) och en bågdäckel. Åter igen svårt att förbereda sig på detta, men missen var mitt "fel".
Rakkörningen skulle ske i trav, men återigen blev det skritt. Detta eftersom jag styrde vilt för att hålla oss på rak kurs och han tog det då som en förhållning. Rakt blev det då sannerligen inte, men vi höll oss innanför markeringarna så det räknades i vilket fall :)
Sammanfattningsvis så slutade vi trea av tre körekipage. Men helt ok ändå med tanke på att vi var så oförberedda. Jag var nöjd med Harley och hans kondition och det var viktigast. Nu har vi (jag) en hel del att träna på tills nästa år!
2014-08-16
11:15:41
Åsneföreningens årliga utställning 2014
Den 2a augusti var det äntligen dags för åsneutställning i mina trakter. Det var fem år sedan sist och den gången gav verkligen mersmak. Övriga år är det nästan 40 mil till närmsta ställe så nu ville jag verkligen maxa upplevelsen! Jag anmälde alla mina tre, Harley, Noice och deras dotter Jamila i allt de kunde ställa upp i (Jamila kunde bara vara med i utställning + lydnad pga hennes ålder).
Noice körde jag in veckan innan för att kunna anmäla även henne i de två körklasserna. Hon har ju varit, och är, lite speciell och kan svara med att fly undan press i vissa situationer. Hon gjorde några "rusningar" även under inkörningen, men för det mesta agerade hon mycket förståndigt. Men jag vågade inte köra henne med Emmas fina tävlingsvagn, så jag lånade en låg liten rockard till henne på utställningen som var bra i storlek för henne, men där jag tyvärr inte såg något rakt fram, förutom åsnerumpan då. Jag var lite nervös att stressen på utställningen skulle få henne att gå tillbaka lite och bli mer "avstängd" men det blev faktiskt tvärt om. Hon till och med lyssnade på Magda när jag lämnade över ledrepet till henne i lydnadsklassen och hoppningen, vilket kändes riktigt bra. Plus att hon gick fint med Magda i den ridna dressyren. Jag har ju vetat en tid nu att hon har blivit tryggare och vågat lite och lyssna mer på mig, men först nu fick jag kvitto på att hon även kan överföra denna nyfunna trygghet på andra ledare. Noice var mer lyhörd än vad hon någonsin varit och skötte sig fint i alla grenar hon ställde upp i. Jag var inne på att sälja henne förut då jag behövde minska ner på antalet åsnor, men det kändes aldrig riktigt bra att lämna ifrån sig en åsna med "problem".
Hon blev till och med andra bästa sto på utställningen, och det trodde jag verkligen inte på förhand. Så slutledningsvis så har jag en riktigt fint sto i söta Noice :)
Jamila var ju inte fyllda två år när utställningen hölls så hon kunde bara vara med på utställningen och på lydnaden. Åldersgränsen för övriga grenar var från tre år. Vilket så här i efterhand var jäkligt tur, för om jag hade anmält henne i lika mycket som de vuxna fick utstå så hade hon kurkat ihop fullständigt. Bara upplevelsen att vara hemifrån, åka transport och se allt nytt runt omkring var egentligen nog för henne. Hon var väldigt mamma-sjuk eftersom hon först veckan innan hade separerats från Noice (som fortfarande lät henne dia). Men hon skötte sig ändå riktigt fint och till och med travade bra på bedömningen, något hon inte gjort hemmavid.
Jamila föll trots sin unga ålder domaren i smaken och blev till min stora förvåning bästa sto, och BIM efter Harley.
Noice körde jag in veckan innan för att kunna anmäla även henne i de två körklasserna. Hon har ju varit, och är, lite speciell och kan svara med att fly undan press i vissa situationer. Hon gjorde några "rusningar" även under inkörningen, men för det mesta agerade hon mycket förståndigt. Men jag vågade inte köra henne med Emmas fina tävlingsvagn, så jag lånade en låg liten rockard till henne på utställningen som var bra i storlek för henne, men där jag tyvärr inte såg något rakt fram, förutom åsnerumpan då. Jag var lite nervös att stressen på utställningen skulle få henne att gå tillbaka lite och bli mer "avstängd" men det blev faktiskt tvärt om. Hon till och med lyssnade på Magda när jag lämnade över ledrepet till henne i lydnadsklassen och hoppningen, vilket kändes riktigt bra. Plus att hon gick fint med Magda i den ridna dressyren. Jag har ju vetat en tid nu att hon har blivit tryggare och vågat lite och lyssna mer på mig, men först nu fick jag kvitto på att hon även kan överföra denna nyfunna trygghet på andra ledare. Noice var mer lyhörd än vad hon någonsin varit och skötte sig fint i alla grenar hon ställde upp i. Jag var inne på att sälja henne förut då jag behövde minska ner på antalet åsnor, men det kändes aldrig riktigt bra att lämna ifrån sig en åsna med "problem".
Hon blev till och med andra bästa sto på utställningen, och det trodde jag verkligen inte på förhand. Så slutledningsvis så har jag en riktigt fint sto i söta Noice :)
Jamila var ju inte fyllda två år när utställningen hölls så hon kunde bara vara med på utställningen och på lydnaden. Åldersgränsen för övriga grenar var från tre år. Vilket så här i efterhand var jäkligt tur, för om jag hade anmält henne i lika mycket som de vuxna fick utstå så hade hon kurkat ihop fullständigt. Bara upplevelsen att vara hemifrån, åka transport och se allt nytt runt omkring var egentligen nog för henne. Hon var väldigt mamma-sjuk eftersom hon först veckan innan hade separerats från Noice (som fortfarande lät henne dia). Men hon skötte sig ändå riktigt fint och till och med travade bra på bedömningen, något hon inte gjort hemmavid.
Jamila föll trots sin unga ålder domaren i smaken och blev till min stora förvåning bästa sto, och BIM efter Harley.
Och kära goa superåsnan Harley var som alltid coolheten personifierad. Snygg, snabb och lyhörd: han vann nästan alt! BIS på utställningen, först i galoppen, etta i riden dressyr och dressyrkörningen och bäst i lydnadstävlingen. I hoppningen blev han tvåa pga ett missförstånd på första hindret som ledde till att han sprang förbi. I terrängkörningen gjorde han det bra, men kusken (jag) var slut i huvudet efter den långa påfrestande dagen så jag körde helt enkelt över två hindermarkeringar. Missnöjd? Nej, verkligen inte. Hur skulle jag kunna vara det!
Min förra åsna Rosalea var med på utställningen med sin nya ägare, men hon hade tyvärr ingen vidare dag. Hon som blev BIM på förra utställningen kom nu sist och hon var inte direkt "på" på tävlingsmomenten heller. Alla åsnor var lite off den här dagen med nästan 30 graders värme och den ena tävlingsgrenen efter den andra. Förra året så var utställningen och tävlingarna förlaggda på 2 dagar, vilket var betydligt mycket bättre för både folk och åsnor. Men detta år så var det så få anmälda åsnor (och tre av de anmälda kom aldrig heller) så föreningen kunde inte rättfärdiga att boka upp anläggningen och domarna i två dagar. Eftersom det var så få åsnor anmälda (6 stycken) så blev det aldrig direkt någon längre paus för dem att bara koppla av. Blir det endagars nästa år också så måste jag begränsa anmälningarna betydligt mer, kanske tre tävlingar per åsna som mest.
2014-08-14
18:54:02
På följe med forbönderna
I Juli så kör några ur gruppen "Hälsinglands forbönder" en tredagarstur runt sjön norr Dellen. I år hade jag frågat om Harley och jag fick följa med, vilket vi glädjande nog fick! Det skulle bli så spännande att hänga på ett mer erfaret gäng på tur och roligt att inte vara ensamt ekipage på resan. Lite ensamma blev vi ändå för fast Harley är en ganska rapp åsna så kunde han inte rå på de älgakliv som de kallblodstravare som drog de andra ekipagen kunde stoltsera med. Vi kom ohjälpligt mer och mer på efterkälken för varje steg. Första dagen försökte jag trava ikapp på de delar av vägen där vagnen rullade lätt. Men det håller inte i längden. Harley var i god kondition och kunde gott skritta 3-4 mil på en dag utan att vara allt för medtagen. Men travtränad var han inte. Det var därför en ganska trött åsna som rullade in på lägerplatsen en god stund efter de andra på den första eftermiddagen.
De andra hade med sig ett stort militärtält, samt en husvagn (som körts dit med bil), men själv sov jag på vagnen bredvid Harleys hage. Lite längre ifrån än vad jag hade tänkt från början för Harley hade tråkigt och ville komma in i tältet :)
Det är ju aldrig kul att känna sig jäktad så istället för att vänta på att de andra skulle komma i ordning så bestämde jag mig istället för att ta tillfället i akt att bege oss iväg före de andra. Om de inte kom ikapp oss innan så skulle vi träffas på den förutbestämda rastplatsen efter dryga halva sträckan. Vi hann vänta i drygt 10 minuter innan de andra ekipagen rullade in på platsen. Gott om tid för att sela av och fodra Harley, och för mig att ta en simtur i Dellen! Men så fort vi rullade iväg så började vi tappa på de andra igen. Men denna gång lät jag dem gå före. Harley skulle få spara sina krafter för dagens etapp var utlovad att bli tuff. Efter ett antal kilometer så kom vi ikapp de andra igen som tvingats stanna och vänta assistans pga av en tappsko. Harley och jag passade på att köra vidare efter att vi gjort upp om en ny plats att sammanstråla på. Nu var vi bara ca 5 km från målet. Vi rullade iväg bakom de andra som vanligt, men jag märkte att vi tappade lite mindre på dem nu. Kanske deras hästar lugnat sig något. Harley kändes fräsch och i en större korsning så bad jag honom trava lite för att komma ur vägen för sommartrafiken, men när jag frågade om han ville sakta av så fick jag ett "nej tack" till svar och han travade raskt på i säkert en kilometer. Efter det var vi så gott som ikapp igen och nu var det inte långt kvar så vi travade lite då och då vilket resulterade i att vi bara var 50-100m bakom de andra när de svängde upp på campingplatsen där vi skulle övernatta. Jag var lad åt att jag tagit med mig hage till Harley för det var många som var nyfikna och ville klappa på honom och jag ville att han skulle få vara ifred och koppla av. Binder man fast ett djur så går de flesta fram såvida ingen säger ifrån åt dem, men de allra flesta respekterar faktiskt en hage och åsnan kan då välja själv att gå fram om den skulle vela vara social. Harley ignorerade alla försök till kontakt totalt, så jag var nog rätt ute i att förbjuda kontakt den kvällen.
Dag två så åkte vi åter igen iväg först av alla och hela dagen väntade vi oss att bli omkörda. Det hände också men först långt senare än vad jag hade trott. Vi var inte alls långt ifrån startplatsen när de andra ekipagen rullade förbi oss. Och vi kunde trava med så att vi var med de andra in till inkörningen vilket var trevligt. Harley var knappt svettig, men märkbart nöjd med långtur för denna gång. Medan vi väntade på skjuts hem så passade jag på att doppa Harley i sjön. Fast den var så långgrund just där vi var så 25 meter ut var han ändå knappt blöt om kotorna :)
Sammanfattningsvis så blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt mig i och med att vi körde större delen av sträckan själva. Det sociala blev ju mest på kvällarna, och den typen av socialt umgänge har jag lite svårt med. Fast det var trevligt att träffa och prata med andra människor som har detta ganska smala intresse gemensamt med mig, så visst fanns det behållning! Om vi gör det igen? Möjligt. Det var ju trots allt en mycket trevlig upplevelse. Men kanske det får bli en långtur med bara åsneekipage nästa gång, nu när Noice är inkörd.
Vem hakar på? ;)
De andra hade med sig ett stort militärtält, samt en husvagn (som körts dit med bil), men själv sov jag på vagnen bredvid Harleys hage. Lite längre ifrån än vad jag hade tänkt från början för Harley hade tråkigt och ville komma in i tältet :)
Det är ju aldrig kul att känna sig jäktad så istället för att vänta på att de andra skulle komma i ordning så bestämde jag mig istället för att ta tillfället i akt att bege oss iväg före de andra. Om de inte kom ikapp oss innan så skulle vi träffas på den förutbestämda rastplatsen efter dryga halva sträckan. Vi hann vänta i drygt 10 minuter innan de andra ekipagen rullade in på platsen. Gott om tid för att sela av och fodra Harley, och för mig att ta en simtur i Dellen! Men så fort vi rullade iväg så började vi tappa på de andra igen. Men denna gång lät jag dem gå före. Harley skulle få spara sina krafter för dagens etapp var utlovad att bli tuff. Efter ett antal kilometer så kom vi ikapp de andra igen som tvingats stanna och vänta assistans pga av en tappsko. Harley och jag passade på att köra vidare efter att vi gjort upp om en ny plats att sammanstråla på. Nu var vi bara ca 5 km från målet. Vi rullade iväg bakom de andra som vanligt, men jag märkte att vi tappade lite mindre på dem nu. Kanske deras hästar lugnat sig något. Harley kändes fräsch och i en större korsning så bad jag honom trava lite för att komma ur vägen för sommartrafiken, men när jag frågade om han ville sakta av så fick jag ett "nej tack" till svar och han travade raskt på i säkert en kilometer. Efter det var vi så gott som ikapp igen och nu var det inte långt kvar så vi travade lite då och då vilket resulterade i att vi bara var 50-100m bakom de andra när de svängde upp på campingplatsen där vi skulle övernatta. Jag var lad åt att jag tagit med mig hage till Harley för det var många som var nyfikna och ville klappa på honom och jag ville att han skulle få vara ifred och koppla av. Binder man fast ett djur så går de flesta fram såvida ingen säger ifrån åt dem, men de allra flesta respekterar faktiskt en hage och åsnan kan då välja själv att gå fram om den skulle vela vara social. Harley ignorerade alla försök till kontakt totalt, så jag var nog rätt ute i att förbjuda kontakt den kvällen.
Dag två så åkte vi åter igen iväg först av alla och hela dagen väntade vi oss att bli omkörda. Det hände också men först långt senare än vad jag hade trott. Vi var inte alls långt ifrån startplatsen när de andra ekipagen rullade förbi oss. Och vi kunde trava med så att vi var med de andra in till inkörningen vilket var trevligt. Harley var knappt svettig, men märkbart nöjd med långtur för denna gång. Medan vi väntade på skjuts hem så passade jag på att doppa Harley i sjön. Fast den var så långgrund just där vi var så 25 meter ut var han ändå knappt blöt om kotorna :)
Sammanfattningsvis så blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt mig i och med att vi körde större delen av sträckan själva. Det sociala blev ju mest på kvällarna, och den typen av socialt umgänge har jag lite svårt med. Fast det var trevligt att träffa och prata med andra människor som har detta ganska smala intresse gemensamt med mig, så visst fanns det behållning! Om vi gör det igen? Möjligt. Det var ju trots allt en mycket trevlig upplevelse. Men kanske det får bli en långtur med bara åsneekipage nästa gång, nu när Noice är inkörd.
Vem hakar på? ;)
Avslutar med en bild på mitt lilla kryp-in på vagnen, där har jag det bra!
2014-08-14
18:12:21
Vandringstur med packåsna
Det här inlägget har legat opublicerat hur länge som helst pga av att jag inte orkat gå igenom alla bilder, men här kommer det äntligen :)
Till kristihimmelsfärdshelgen åkte Harley, jag, Magda & Thomas till Måga i Ljusdal för att följa ljusnanleden en bit. Vi hade bara helgen på oss så att gå hela biten upp till Laforsen och tillbaka var inte att tänka på. Plus att det skulle vara semester och trevligt, inte självplågeri. Det började sådär lagom bra. All packning var med, men jag hade glömt att byta skor så det var foppatofflor på fötterna. Ingen höjdare att gå långt i sånna så snälla mamma som var med för att köra hem bil och transport fick åka en extra gång och hämta mina riktiga skor. Vi grundade med köpepizza medan vi väntade. Dagen var riktigt varm så det gällde att dricka mycket. Leden börjar en bit ifrån ljusnan och går den första biten längs med välanvända breda stigar mestadels på sandmo. Det var väldigt lättgånget och en bra mjukstart för oss alla. Harley var lite motsträvig när det kom till att gå över små diken och rännilar som passerade stigen men det gick mestadels fint. Alla höga skutt över decimeterbreda "diken" fick oss i alla fall att bli bättre och bättre på att göra fast lassen som han bar på. Största utmaningen kom strax före dagens campingplats då vi var tvungna att passera en djup stening bäck på en spång bestående av två plankor. Kraftiga plankor visserligen som jag bedömde borde bära Harley utan problem, men ändå en rejäl utmaning. Jag hade gärna undvikit denna bit, men efter noggranna tittar på kartan kunde vi konstatera att det inte fanns några alternativ. Över bäcken, eller avbryta turen. Efter en låång stunds trugande så gick Harley på försiktiga steg över spången och det blev mycket beröm och klappar av min modiga kille. Vi gjorde camp strax därefter på en jättefin plätt bredvid älven och Harley kunde koppla av i sin hage.
Dag 2 började med en ny liten pärs. En massa fallna träd blockerade leden för oss och den ända lämpliga omvägen tillbaka till leden var att gå en bit längs med stranden först. Lättare sagt än gjort. Harley var fullständigt övertygad om att vi skulle ha han ner i älven och vägrade länge sätta sin fot på stranden. Med förenade krafter kunde vi få honom fast så han i vart fall inte kunde backa, och efter ett tag tog han mod till sig och kom efter oss. Det är i stort sätt den ända regeln jag har när jag tränar mina åsnor. De får stå stilla hur länge de vill om något är otäckt eller om de inte vill, men de får inte backa! Efter att Harley övervunnit även denna rädsla så verkade det som att han bestämt sig för att inte ifrågasätta så mycket utan att lita på vårt omdöme så nästa bro vi kom till traskade han över som ingenting. Vilket var tur för det var en hel del svårigheter för en åsna på sträckan som följde. Broar, spångar, gyttja och djupa diken. Allt gick som en dans och Harley följde på slak lina. Det var en fysiskt tuffare etapp då leden bland annat gick över ett berg i närheten av Färila. Skönt nog så var det inte gassande sol denna dag utan mulet och duggregn. Vi gjorde camp i Föne i en skogsglänta där en förbipasserande bybo fick syn på oss och varnade alla andra bybor för "utlänningar på stöldturne"! Dag 2 skulle vi inte hinna så långt. Vi diskuterade till och med om vi skulle strunta i att gå den sista etappen. Men enligt kartan gick leden tillbaka till Ljusnan, och det var för lockande för att avstå. Längs med älven blev leden sämre. Här var det endast en smal stig som gick upp och utför branter på skrå och med flera träd precis vid stigen. Tack och lov att Harley var klok nog att se vart han skulle få plats och vart han var tvungen att avvika från stigen för jag hade själv fullt upp med att hålla mig kvar på stigen vissa bitar! Sista biten gick han på tå som en bergsget och det var fascinerande att se. Jag hade då lämnat över ledrepet till Thomas som tog sig fram bättre än mig. Själv var jag mer i vägen för stackars Harley. Men upp kom vi och fram till vägen hittade vi där mamma kom och hämtade upp oss med bil och hästtransport.
Tre dagar kommer man inte jättelångt på, men det kändes väldigt lagom såhär första turen. Den ska ju vara rolig och ge mersmak för både folk och fä :)
Till kristihimmelsfärdshelgen åkte Harley, jag, Magda & Thomas till Måga i Ljusdal för att följa ljusnanleden en bit. Vi hade bara helgen på oss så att gå hela biten upp till Laforsen och tillbaka var inte att tänka på. Plus att det skulle vara semester och trevligt, inte självplågeri. Det började sådär lagom bra. All packning var med, men jag hade glömt att byta skor så det var foppatofflor på fötterna. Ingen höjdare att gå långt i sånna så snälla mamma som var med för att köra hem bil och transport fick åka en extra gång och hämta mina riktiga skor. Vi grundade med köpepizza medan vi väntade. Dagen var riktigt varm så det gällde att dricka mycket. Leden börjar en bit ifrån ljusnan och går den första biten längs med välanvända breda stigar mestadels på sandmo. Det var väldigt lättgånget och en bra mjukstart för oss alla. Harley var lite motsträvig när det kom till att gå över små diken och rännilar som passerade stigen men det gick mestadels fint. Alla höga skutt över decimeterbreda "diken" fick oss i alla fall att bli bättre och bättre på att göra fast lassen som han bar på. Största utmaningen kom strax före dagens campingplats då vi var tvungna att passera en djup stening bäck på en spång bestående av två plankor. Kraftiga plankor visserligen som jag bedömde borde bära Harley utan problem, men ändå en rejäl utmaning. Jag hade gärna undvikit denna bit, men efter noggranna tittar på kartan kunde vi konstatera att det inte fanns några alternativ. Över bäcken, eller avbryta turen. Efter en låång stunds trugande så gick Harley på försiktiga steg över spången och det blev mycket beröm och klappar av min modiga kille. Vi gjorde camp strax därefter på en jättefin plätt bredvid älven och Harley kunde koppla av i sin hage.
Dag 2 började med en ny liten pärs. En massa fallna träd blockerade leden för oss och den ända lämpliga omvägen tillbaka till leden var att gå en bit längs med stranden först. Lättare sagt än gjort. Harley var fullständigt övertygad om att vi skulle ha han ner i älven och vägrade länge sätta sin fot på stranden. Med förenade krafter kunde vi få honom fast så han i vart fall inte kunde backa, och efter ett tag tog han mod till sig och kom efter oss. Det är i stort sätt den ända regeln jag har när jag tränar mina åsnor. De får stå stilla hur länge de vill om något är otäckt eller om de inte vill, men de får inte backa! Efter att Harley övervunnit även denna rädsla så verkade det som att han bestämt sig för att inte ifrågasätta så mycket utan att lita på vårt omdöme så nästa bro vi kom till traskade han över som ingenting. Vilket var tur för det var en hel del svårigheter för en åsna på sträckan som följde. Broar, spångar, gyttja och djupa diken. Allt gick som en dans och Harley följde på slak lina. Det var en fysiskt tuffare etapp då leden bland annat gick över ett berg i närheten av Färila. Skönt nog så var det inte gassande sol denna dag utan mulet och duggregn. Vi gjorde camp i Föne i en skogsglänta där en förbipasserande bybo fick syn på oss och varnade alla andra bybor för "utlänningar på stöldturne"! Dag 2 skulle vi inte hinna så långt. Vi diskuterade till och med om vi skulle strunta i att gå den sista etappen. Men enligt kartan gick leden tillbaka till Ljusnan, och det var för lockande för att avstå. Längs med älven blev leden sämre. Här var det endast en smal stig som gick upp och utför branter på skrå och med flera träd precis vid stigen. Tack och lov att Harley var klok nog att se vart han skulle få plats och vart han var tvungen att avvika från stigen för jag hade själv fullt upp med att hålla mig kvar på stigen vissa bitar! Sista biten gick han på tå som en bergsget och det var fascinerande att se. Jag hade då lämnat över ledrepet till Thomas som tog sig fram bättre än mig. Själv var jag mer i vägen för stackars Harley. Men upp kom vi och fram till vägen hittade vi där mamma kom och hämtade upp oss med bil och hästtransport.
Tre dagar kommer man inte jättelångt på, men det kändes väldigt lagom såhär första turen. Den ska ju vara rolig och ge mersmak för både folk och fä :)
2014-04-18
21:02:00
Vårkänslor i Oppli!
Hos kaninerna så är det nytt bäbisrekord. Både Carla och Silverax toppade formen med åtta respektive fyra ungar och nykomlingen Fabiola fick sju välskapta små i sin första kull! Fabiola bodde med de andra två, men en vecka innan beräknad nedkomst så fick hon storstryk av någon av de andra (troligen Silverax som är mest dominant) vilket resulterade i ett halvt öra mindre och sårskorpor över hela kroppen. Jag trodde aldrig att hon skulle behålla kullen om hon var dräktig, men det gjorde hon. Och en jättebra mamma är hon dessutom som lyckats få alla sju välmående, välväxta och busiga. De verkar förutom "wiener" genen för vitfläck även ha ärvt mammans supertemperament. Inga räddharar i den buren inte!
Ankorna värper på bra och nästan varje dag ligger två fina ankägg i redet (eller ibland utanför). Jag har sparat ägg i tre veckor nu och sedan igår ligger de i kläckaren. Bara nu att vänta i 27 dagar till och hålla tummarna att de är befruktade och att allt går som jag hoppas så det blir älling-lycka i maj!
Även hos åsnorna njuts det av våren. Lilla Jamila har börjat brunsta för första gången och flörtar för fullt med pappa Harley. Han är ju kastrerad och verkar mest tycka hon är lite jobbig, men hänger lite halvhjärtat på henne ibland. Vi har nu börjat komma igång med vagnsträningen. Konditionen är väll inte på topp (inte så konstigt när de har ståt i hagen hela vintern och knappt vågat röra sig på isen) men motivationen på Harley är det inget fel på. Öronen fram och gasen på, då är det kul att vara ute!
..höll nästan på att glömma att presentera ännu ett nytillskott på gården! Det är en liten kaninhona vid namn Leonora som är av rasen New zeeland red som förutom att vara en urgullig färgklick i kaninskaran även förhoppningsvis kommer att bidra till aveln med rasens många goda egenskaper.
Ankorna värper på bra och nästan varje dag ligger två fina ankägg i redet (eller ibland utanför). Jag har sparat ägg i tre veckor nu och sedan igår ligger de i kläckaren. Bara nu att vänta i 27 dagar till och hålla tummarna att de är befruktade och att allt går som jag hoppas så det blir älling-lycka i maj!
Även hos åsnorna njuts det av våren. Lilla Jamila har börjat brunsta för första gången och flörtar för fullt med pappa Harley. Han är ju kastrerad och verkar mest tycka hon är lite jobbig, men hänger lite halvhjärtat på henne ibland. Vi har nu börjat komma igång med vagnsträningen. Konditionen är väll inte på topp (inte så konstigt när de har ståt i hagen hela vintern och knappt vågat röra sig på isen) men motivationen på Harley är det inget fel på. Öronen fram och gasen på, då är det kul att vara ute!
..höll nästan på att glömma att presentera ännu ett nytillskott på gården! Det är en liten kaninhona vid namn Leonora som är av rasen New zeeland red som förutom att vara en urgullig färgklick i kaninskaran även förhoppningsvis kommer att bidra till aveln med rasens många goda egenskaper.
2014-03-30
12:26:46
Mer om åsneavel..
Skrev ett mail till svenska hästavelsförbundet för en tid sedan och frågade om jag fick visa mina åsnor på sommarpremieringar. Reglerna är att avelsorganisationen måste ha tecknat ett avtal med svenska hästavelsförbundet för att få delta, och avelsorganisationen för åsnorna om jag fattat rätt är just SH. Fick detta svar:
"Hej!
Såg att detta mail hamnat i skräpposten och antog då att du inte fått svar på din fråga.
Det är vår verksamhetsledare Christina Storm som ansvarat för avtalen. Enligt Christina har de diskuterat detta och valt att åsnor inte ska delta på sommarpremieringarna.
Med vänlig hälsning Maria Andersson Svenska Hästavelsförbundet "
Jag har sökt denna Christina via mail för att få svar på några funderingar jag har. Bland annat vilka som deltog i diskussionerna som ledde fram till beslutet och vad det grundades på. Men jag har ännu inte fått något svar. Ska ringa vid tillfälle, men det är svårt när man jobbar på dagarna att hinna under kontorstid.
De har alltså valt att åsnor ska vara exkluderade från avelsbedömning. Hur är det seriöst av en avelsorganisation? De skriver själva om sina sommarpremieringar att "Syftet med sommarpremieringarna är att främja kvalitet och utveckling av svensk hästavel samt förebygga ärftliga sjukdomar hos hästar."
Om man är ansvarig avelsorganisation för en ras, bör man då inte ta ett visst ansvar för den då och ge den de bästa förutsättningarna? Att kunna göra bruksprov samt få godkänd exteriörbedömning tror jag är ett gott steg på vägen för att kunna höja statusen på våra djur. Frågan är väll bara om det ligger i SHs intresse att låta oss göra det, de verkar ju helst se att vi inte finns alls..
2014-02-10
20:20:00
Tankar om framtidens åsneavel
I går fick Ahsante flytta till sitt nya hem. Har ju haft honom ute på annons ett ganska bra tag, men jag har haft två villkor som jag inte varit beredd att rucka på. Han skulle flytta till någon som vill använda honom och jag prutar inte på priset. Jag hade kunnat sälja honom flera gånger om som hästsällskap, men det är inte tillräckligt. Nu föll äntligen alla pusselbitar på plats, och trots att det skär i hjärtat att vinka ajö till min första egenuppfödda åsna så känns det att det var rätt.
Priset ja, jag begärde 8000:- för honom. Vilket när man kollar runt bland annonser på internet kan tyckas vara i överkant. Såg så sent som i förrgår två åsnor som såldes för 2000:- styck, eller båda för 3000:- ! Annars ser man ofta åsnor, och speciellt då hingstföl för 4-6000:-
I min värld finns det ingen anledning till att en åsna ska kosta mindre än en hundvalp!
Priset ja, jag begärde 8000:- för honom. Vilket när man kollar runt bland annonser på internet kan tyckas vara i överkant. Såg så sent som i förrgår två åsnor som såldes för 2000:- styck, eller båda för 3000:- ! Annars ser man ofta åsnor, och speciellt då hingstföl för 4-6000:-
I min värld finns det ingen anledning till att en åsna ska kosta mindre än en hundvalp!
Så jag började fundera varför det ser ut såhär på åsnemarknaden idag. "Det är marknaden som bestämmer", "större tillgång än efterfrågan" är två argument som förklarar detta till viss del. Men är det så? Jag skulle vilja hävda att det är säljarens marknad. Det är vi som sätter priset och vi som bestämmer vem vi vill sälja till. Det är också vi som bestämmer hur vi avlar.
Det handlar inte om att göra aveln "lönsam", det är helt ok att det sker på hobbynivå (plus/minus noll). Men så länge man går back på varje föl finns ingen anledning för uppfödare att till exempel köra en bit extra för att betäcka med "rätt" hingst utan det blir hingsten i grannbyn eller egen hingst som används (oftast på samma enda sto) i år efter år. Det är dåligt för avelsbasen och det är dåligt för avelsarbetet.
Det handlar inte om att göra aveln "lönsam", det är helt ok att det sker på hobbynivå (plus/minus noll). Men så länge man går back på varje föl finns ingen anledning för uppfödare att till exempel köra en bit extra för att betäcka med "rätt" hingst utan det blir hingsten i grannbyn eller egen hingst som används (oftast på samma enda sto) i år efter år. Det är dåligt för avelsbasen och det är dåligt för avelsarbetet.
Men, det kommer alltid finnas de som får föl som inte kan eller vill behålla sina hingstföl och då dumpar priset på dem. Det kommer vi inte komma ifrån. Men det behöver inte vara katastrof. Om standardpriset ligger på, säg 10000:- så kommer den seriösa köparen fråga sig varför någon säljer sitt djur för 3000:-. De oseriösa kommer inte fråga, men dem vill vi inte sälja till heller. Ett högre pris uppmuntrar också köparen att fundera igenom vad det är den vill ha och betala för. Idag blir det första åsneköpet lätt en impulsgrej och intresset och kunskapen växer fram eftersom. Det motsatta skulle vara att föredra.
Jag själv resonerade som så att det finns ingen direkt anledning att ta på sig det extra kostnaden och arbetet som det innebär att få hingsten godkänd och därmed fölet fullstammat när vi ändå inte har en fungerande stambok. En stambok är en viktig ingrediens för att öka den seriösa aveln. Men varför ska en hingstägare kosta på att få sin hingst godkänd och inskriven i stamboken om han sedan inte får några bokningar för att stoägarna redan går back och inte vill betala?
Att vara inskriven i stamboken ska vara som en värdehandling. Självklart ska en sådan åsna vara värd lite extra.
Att vara inskriven i stamboken ska vara som en värdehandling. Självklart ska en sådan åsna vara värd lite extra.
Ett högre pris kan göra det svårare att få sålt djur (även om det inte går helt lätt idag heller då man ser många "hyllvärmare" bland åsneannonserna), så är det nästan säkert. Men det kan också göra att de som planerar sin avel tänker efter både en och två gånger innan planerna sätts till verket, vilket bör vara positivt. Jag tycker inte man bör ta ett föl om man inte har möjlighet att behålla den oavsett kön på fölet.
Min idé om hur man kan uppnå detta är att låna lite från kattaveln. Ge Åsneföreningen mer tyngd. Sätt upp tydliga riktlinjer för aveln, till exempel minimipris eller schablonpris för olika åldersgrupper och kön (naturligtvis ska man få sätta högre pris om man vill). Ett sto bör vara värt ett par tusen mer, inte för att hon kan få föl utan för att hingsten kommer kosta mer i kastrering. Man bör även rekommendera någon sorts utställnings- eller bruksmerit på avelsdjuren (både sto och hingst). Det finns säkert massa mer bra saker man kan lägga till än vad jag kommer på just nu.
Att följa dessa riktlinjer ska inte vara ett krav för medlemskap, men som uppfödare ska man med stolthet kunna skriva i sin annons att "man följer Åsneföreningens riktlinjer i fråga om avel och försäljning".
2014-01-22
19:56:03
Mysteriet Youtube
Jag blir alltid så perplex när jag får ett meddelande om att en ny person börjat prenumerera på mitt youtubekonto. För att få lägga upp filmer numera så måste man ha en egen kanal som det heter. På min kanal ligger bara hemmafilmer av dålig teknisk kvalitet filmade med skakig hand av min gamla Samsung digitalkamera. Alla innehåller sekvenser på mina åsnor och andra djur. De ligger ju där för att jag vill kunna se dem själv och dela med mig till de närmast sörjande. Varför någon utomstående skulle ha intresse av att se dem övergår mitt förstånd.
Nu kollade jag igenom statistiken från 2013, och här kommer lite förbluffande statistik:
Jag har 19546 unika visningar på samtliga filmer under året. Jag har fått 17 nya prenumeranter (INGEN av dessa är någon jag känner btw) och 61 ”gilla” klick.
41% av de som tittat (och varit inloggade) har varit män. 36% av visningarna har skett i USA, 9,9% i Sverige. Saudiarabien låg länge tvåa men slutade som nr sex med 4,9% av visningarna. Det land med minst visningar var Guadeloupe där en person någon gång under året klickade på mitt klipp ”big donkey” och tittade på en sekvens där min då nya åsna Noice står rakt upp och ner i hagen.
Sammanfattningsvis så jisses vad jag slösat bort tid för många människor världen över XD
