leineri.blogg.se

Igår flyttade istället två nya kaniner hit. Det är gotlandskaninerna Öyvind och Fabiola som ska bli basen i min gotlandskaninuppfödning. Jag började med Svensk päls i år, kaninerna Carla och Calle. Men på grund av nya regler gällande märkning av kaniner så är det inte längre möjligt för mig att föda upp dem för försäljning. Förr hade varje kaninuppfödare själva märkutrustning och skötte märkningen med tatuering i öronen på kaninungarna. Det tog en sekund sedan var det gjort och kaninerna hoppade iväg utan att visa några större obehag. En stund senare var de helt som vanligt. Idag är det olagligt. Kaninerna måste öron märkas av veterinär, med sövning. Att söva en liten kaninunge är inte riskfritt för att inte tala om kostnaden. 400:- tar min veterinär för öronmärkning av en unge. När man säljer ungar för 300:- så säger det sig självt att det är en omöjlig ekvation. Visst är det en hobby med kaniner, men jag vill inte hjälpa till att bevara rasen av ren välgörenhet. Det finns andra billigare sätt, ringmärkning är ett exempel . Du beställer hem ringar i den storlek som du gissar att ungen kommer att växa upp till att bli och klämmer fast dem runt skenbenet med en tång. Eftersom kaninungens ben är mycket mindre än vad ringen är dimensionerad för så händer det ofta att ringen trillar av. Eller så blir kaninen större o grövre än vad som är normalt för rasen vilket gör att ringen stasar benet och måste klippas bort. För att inte tala om att ringen kan orsaka skav – med infektionsrisk som följd, och att en metallring mot huden knappast kan vara behaglig för en utekanin när temperaturen kryper ner runt minus tjugo.. Ett annat alternativ är att chipmärka kaninen. Men det får du vad jag vet heller inte göra själv, och vill du själv kunna använda märkningen för att identifiera ungarna i en kull så lär du ha köpt en chipläsare för mycket pengar. Man kan också göra som flertalet uppfödare att helt enkelt välja att inte följa lagen och fortsätta att märka själv. Men det vill inte jag göra.
På gotlandskaninerna däremot har de kommit med en tillfällig lösning där man istället för märkning kan välja att fylla i en beskrivningsblankett där man fyller i så tydligt som möjligt kaninens yttre kännetecken. På Svensk pälskaniner fungerar tyvärr inte detta då alla i rasen är svarta med vita stickelhår. Så därför säljer jag mina Pälskaniner till någon som kan se till att deras för rasen värdefulla gener inte går förlorade.

När jag kom hem så var ankorna ute och gick på gårdsplanen. De har precis börjat få vara lösa så de har ännu inte varit bortom synhåll från deras ankhus och vet därför inte att de har en stor fin å att simma i alldeles bakom ladan. Jag bestämde mig för att locka ner dem till ån och bjuda dem på en lyxig simtur i oförorenat vatten (ankor är grymt snabba på att skita ner sitt vatten!). Efter MYCKET lock och pock o lite vallning så var de nere vid ån. De var högst tveksamma och verkade inte fatta att det var vatten alldeles nära så jag motade dem hjälpsamt åt rätt håll. Jodå, ankorna kom i vattnet men sedan var det panikslaget kakel o kvackanden och flaxande studsande ankor som på snabbast möjliga sätt tog sig upp på land igen. Å här trodde jag att alla ankor kunde simma..