2013-08-05
20:37:00
Vagnstur mellan Stråsjö och Oppli (med mellanlandning i Ljusdal)
Efter sommarens långtur skulle vagnen som vi hade lämnat i min pappas stuga hem igen. Det var tänkt att jag skulle ta den på släpvagnen med bilen, men jag blev mer o mer sugen på o köra den hem med Harley istället. Så så fick det bli. Det var jag Harley och Malakai den här gången som begav oss ut på vägarna. För att spara på milen så blev det bara bilvägar denna gång. Vi hade ju bara helgen på oss. Allt kördes upp till stråsjö på fredagskvällen och klockan tio i åtta morgonen därpå så gav vi oss iväg. Harley var riktigt positiv och till och med kom fram när jag bar på selen och lät sig villigt selas. Annars kan han tycka det är lite otäckt med själva påselningen, han är ju lite strykrädd av sig. När selen väl var på så upptäckte jag att det inte satt vare sig skakelremmar eller selstickor i seltungorna på selen där jag alltid sätter dem. Panik! Letade överallt utan att hitta några. De måste ha blivit kvar i bilen! Jaha, vad gör man. Jag började febrilt tänka ut alternativ till skakelremmar, något provisorium jag kunde använda. Inget jag kom på kändes särskilt säkert. Så jag bad faktiskt i ren desperation min gamle vän körkarlen Rolf om hjälp att komma på något. Honom har jag inte pratat med sedan innan han dog ett halvår eller så tidigare. Otroligt nog så fick jag en ganska tydlig ingivelse att "kolla selen". Men det hade jag ju gjort. Nåja, man ska inte ignorera intuitionen när man ber om den så jag kollade igen. Ingenting. Gick till andra sidan, inge.. eller vänta. På draglädren av alla ställen hängde både selpinnar och dragläder i en prydligt ihopknäppt rad. Duktiga ordningssamma Magda måste ha hängt dem där efter förra turen! Men vad glad jag blev! Harley kunde äntligen spännas för och så gav vi oss iväg.
Stråsjö ligger i en dal omgivet av berg på alla sidor. Så ut ur Stråsjö är det uppför över en väldig massa stigningar. Ljusdal å sin sida ligger nere i dalgången med älven Ljusnan längst ner. För att gå däremellan måste man alltså uppför berget för att sedan ha nästan bara nedför ända tills man når Ljusdal. Jag och Malakai gick uppför de värsta backarna för att spara på Harley, men det blev ändå mycket åkande om jag jämför med turen tidigare i sommar då vi gick nästan hela tiden. Halvvägs mellan Ljusdal och Stråsjö ligger svartsjöarna (de heter möjligtvis något annat på kartan, men det är så jag alltid hört dem benämnas) på varsin sida av vägen. I närheten finns en grusplan där det alltid brukar stå några husvagnar uppställda. Det finns även en iordninggjord parkering för fiskesugna. Vädret var perfekt, sol, varmt och en lätt bris. Lika perfekt för fiske som en långtur. Men sån tur hade jag att jag var helt själv vid båda sjöarna! Det var bara en familj bestående av fem storlommar som lite motvilligt förflyttade sig till andra sidan sjön när jag gjorde läger vid stranden.
Jag hade bestämt mig för att inte bryta upp tidigare än klockan två, och helst inte förrän vid fyra tiden, så jag hade minst tre timmar att fördriva. Efter att Harley blivit avklädd och fått sitt så lämnade jag honom i skuggan från några ståtliga tallar där han kopplade av direkt. Ibland kan han vara lite rastlös på våra raster så det var skönt att se att han verkligen kopplade av och vilade upp sig inför nästa etapp. Min lunch var frukost i repris, något så oglamoröst som rågkakor med mjukost (med briesmak!) och vatten. Eller ja, jag hade gott om annat o smaska på också. Att vara nyttig var inte ett av målen med denna turen:)
Jag blev naturligtvis badsugen och efter att ha besegrat strandlinjen (vilken var full av vassa stenar som någon lagt ut) så simmade jag ut i sjön. Det var så ljuvligt så jag kan inte beskriva det i bara ord. Efter en liten stund hör jag Malakai hålla på o gnälla på stranden. Han tyckte inte alls om att matte var ute i det stora blå. Sedan han som valp gått igenom den tunna vårisen så har han varit riktigt skeptisk, för att inte säga rädd, för allt vad vatten heter om det innebär att bli blöt mer än om nosen och möjligtvis tassarna. Nu studsade han runt i strandbrynet helt klart uppjagad trots att jag försökte tala om för honom att jag inte alls hade problem, det var rent av riktigt mysigt. Och plötsligt tog han ett stort skutt ut i vattnet och simmade målmedvetet rakt mot mig. Jag har aldrig sett en hund simma med huvudet så högt över vattnet förut, som om han med ren viljestyrka lyfte sig ända till bogen ur vattnet medan han paddlade på framåt i rask takt. Jag var så otroligt paff och lite rörd över att han tyckte jag var viktig nog att konfrontera sin egen vattenrädsla för men jag försökte uppmuntra honom så gott jag kunde och följde med honom in till stranden igen när han nått fram till mig. Han var så nöjd med sig själv att han gjorde en rejäl borzoi-segerdans runt timmerbordet och en extratur ut i skogen så att kottarna yrde. Farbror Harley rynkade missnöjt på mulen åt vattendropparna som yrpannan till hund virvlade runt sig åt alla håll. Han tänkte då INTE bada, då kunde matte hellre gott drunkna, såg han ut att tänka. En stund senare badade jag igen och även då kom den vite lille prinsen simmandes, men han var inte fullt lika uppjagad denna gång. Tyckte säkert matte var bra korkad som gjorde om samma fadäs en gång till på så kort tid.
Jag tog mycket foton och videofilmer på resan, men det är de där små sakerna som man önskar att man kunde få komma ihåg precis som det var. Hur Malakai såg ut när han simmade för första gången, de vackra lommarna som bara försvann för att en stund senare dyka upp igen flera hundra meter bort på vattenytan. Hur fjärilarna dansade pardans runt Harleys huvud, eller svalorna som var i full färd att lära sina ungar luftakrobatikens ädla konst. De hade en vit på väg de små:)
Sånt vill jag ha kvar. En liten stund vid den där sjön var jag fullständigt i nuet, och fullständigt lycklig. Jag saknade inget.
Jag tog mycket foton och videofilmer på resan, men det är de där små sakerna som man önskar att man kunde få komma ihåg precis som det var. Hur Malakai såg ut när han simmade för första gången, de vackra lommarna som bara försvann för att en stund senare dyka upp igen flera hundra meter bort på vattenytan. Hur fjärilarna dansade pardans runt Harleys huvud, eller svalorna som var i full färd att lära sina ungar luftakrobatikens ädla konst. De hade en vit på väg de små:)
Sånt vill jag ha kvar. En liten stund vid den där sjön var jag fullständigt i nuet, och fullständigt lycklig. Jag saknade inget.
Lugnet stördes av en bil som stannade till uppe på parkeringen och tre män klev ur. De hade kanske planerat att ägna sig åt något som inte kunde utföras inför publik (eller så var de bara rädda för åsnor), för de åkte igen efter att ha fått syn på oss. Men magin var bruten och klockan var över två så jag packade ihop våra saker, selade för Harley och sen fortsatte vi uppför den sista biten på berget. Det är få saker som kan vara så knäckande som när man ser krönt där framme, bara för att finna ett nytt krön längre bort när man äntligen nått upp. Så var det att gå uppför mot Ljusdal. Hade jag inte varit i så gott sällskap så hade jag nog misströstat. Malakai med sin varma päls började lida i värmen. Han ville oftare och oftare stanna vid någon av de många små rännilar som passerade under vägen. Men så äntligen var vi där vid det sista krönet, och därifrån skulle allt vara utför!
Träden på bilden ovanför berörde mig verkligen. Jag kunde inte se vilken sorts lövträd det var (al?) men hon växte så tätt inpå tallen att de kändes som ett par som höll om varandra. Runt dem fanns spår efter en tidigare skövling. Alla andra vuxna träd i närheten var borta. Kanske berörde deras omfamning även hen som körde skördaren så att de skonades.
Eftersom allting sluttar mot Ljusdal så kunde vi tidigt urskönja riktmärken som jag kände igen. Kyrkan var det första som avtecknade sig, därefter vattentornet. En större men lägre byggnad syntes också tydligt. Kan det vara ridhuset o stallet i Sjöbo?
Jag hade bestämt mig för att stanna till vid Kajevall, skidanläggningen som så vitt jag vet inte har någon aktivitet på sommaren. En bom hade satts upp som inte hade funnits där dagen innan men den tog vi oss lätt runt genom att lämna vagnen vid vägen. Tyvärr var Harley sådär rastlös som han kan vara. Han ville inte alls vila utan hellre utforska stugorna och skjulen på platsen. Någon större lust att knata runt på en skidanläggning (uppför!) hade jag inte. Ville han vandra så kunde han gott göra det framför vagnen istället. Så det blev en kort paus innan vi spände för och fortsatte färden. Malakai var trött nu och fick åka vagn hela tiden resten av dagen.
Jag hade bestämt mig för att stanna till vid Kajevall, skidanläggningen som så vitt jag vet inte har någon aktivitet på sommaren. En bom hade satts upp som inte hade funnits där dagen innan men den tog vi oss lätt runt genom att lämna vagnen vid vägen. Tyvärr var Harley sådär rastlös som han kan vara. Han ville inte alls vila utan hellre utforska stugorna och skjulen på platsen. Någon större lust att knata runt på en skidanläggning (uppför!) hade jag inte. Ville han vandra så kunde han gott göra det framför vagnen istället. Så det blev en kort paus innan vi spände för och fortsatte färden. Malakai var trött nu och fick åka vagn hela tiden resten av dagen.
Jag hade försökt nå min mammas kusin Hans som jag visste bodde i krokarna där jag hade tänkt göra läger för natten men inte lyckats få tag i honom. Jag provade igen när vi närmade oss men utan att få svar. Det var bitvis villaområden i utkanten av Ljusdal så det kändes inte alls bra att bara chansa och slå upp hage på någon av de många täkterna, trots att vallen var balad och klar. Men när vi passerar Hans gård så ser jag honom komma gåendes. Han har travhästar och ska till o ta in några för natten. Hästarna reagerar som hästar oftast gör när de ser oss komma: De frustar och stånkar och springer så långt ifrån oss som de bara kan! Förståeligt nog så var han tveksam till att vi skulle kampa inom direkt synhåll för de hästarna som skulle vara ute under natten. Men han hade en hage en bit bort som var tom då några stolpar hade rasat och tråden bitvis låg nere. Den kunde vi få göra läger i! Det blev perfekt för jag kunde använda de befintliga stolparna och bara skära av hagen med mina så att den blev lagom stor och säker. Det var gjort på en minut. Därefter gjorde hungern sig påmind. Harley och Malakai mumsade glatt i sig maten men själv hade jag inte med någon. Jag hade räknat stenhårt med att kunna beställa ut hämtpizza då min camp skulle vara så pass nära Ljusdal. På så sätt slapp jag både släpa med och hantera spritköket på den här turen. Jag ringde pizzerian och pratade med någon som lät misstänkt likt ett barn. Jag sa vad jag ville ha och gav dem adressen till Hans "och en liten bit till". Det där sista försvann någonstans på vägen. Det skulle ta 25 minuter så jag gjorde klart vagnen för natten. Bredde den extra presenningen över kapellet och gjorde fast den, flyttade packningen till marken under vagnen eller sätet och bäddade åt Malakai och mig på flaket. När jag tittade på klockan nästa gång så hade det redan gått 20 minuter! Jag skyndade upp på vägen med Malakai i hasorna och såg precis pizzabilen backa ner från Hans infart och ur synhåll. Jag trodde de hade åkt, men så dök de upp igen. Tydligen hade Hans pekat dem på rätt väg. Svårt att förklara adressen till en hage ett stenkast från vägen. Glad för att äntligen få tag i min mat så viftar jag med min hundralapp för att göra rätt för mig. "Har du bara den?" frågar en av killarna i bilen. Eh, ja? Jag tog inte med mig plånboken för jag var rädd att tappa den. Jag hade räknat ut före att pizzan jag ville ha kostade 65:-, drickan 15:- och utkörningen kostade 15:- (per pizza). En hundring borde räcka precis så det var allt jag tog med mig!
Nej, det skulle tydligen kosta 135.- Reklambladet jag hade läst i var tydligen gammalt. Både pizzan och utkörningen kostade nu betydligt mer. Jaha, jag såg drömmen om en varm pizza i magen blåsa bort när jag lite snopen drog tillbaka handen med den nu ganska skämmiga hundralappen. "Äh, men ta pizzan nu så får du betala resten nästa gång!" Säger den andre killen. Kille nummer ett ser inte överlycklig ut över detta erbjudande men opponerar sig inte. Okej, det känns lite dumt, men jag är hungrig så jag tar pizzan och lämnar över den otillräckliga hundralappen, tackar så mycket och går tillbaka mot hagen samtidigt som bilen gasar iväg så att gruset sprutar. En bit bortanför hagen vänder de och kommer tillbaka. En vild och lite desperat tanke for genom huvudet att de ska ta tillbaka pizzan! Men när de stannar så vill kille nr ett bara fråga lite om Harley och vart vi är på väg. Han tyckte det var "sjukt långt" o jag svarar att jo ja, det kanske det är (beror ju på vad man jämför med). Kille nr två ser fortfarande inte glad ut o säger ingenting. Jag är rädd att jag inte var särskilt trevlig då jag ändå inte var helt övertygad om att de inte skulle ta ifrån mig min mat. När jag äntligen öppnade locket på pizzakartongen så uppenbarade sig nästa miss i planeringen. Jag hade ju med flit inte tagit med riktig mat, därav hade jag heller inte packat något mattillbehör som typ bestick! Jag övervägde att slita pizzan itu med händerna men ville helst slippa bli så kladdig. I stället kom jag ihåg att jag packat en morakniv i Harleys rykthink. En gammal kniv som jag hittat i en släde på gården nån gång i våras. Två drag mot klänningen så var den "ren" nog att ätas med. Bakterierna som kunde ha bebott den eggen måste i vart fall ha varit preskriberade för länge sedan. Apropå bakterier så var mina händer och naglar kanske inte i bästa bordsskick heller. Men det är lustigt med smuts o smuts. Visst var nagelbanden gröna av tuggat gräs som jag rensat från bettet på Harleys huvudlag. Och självsprickorna fulla med åsnedamm. Men Harley är ju inte äcklig så då är smutset från honom heller inte äckligt. Logist, eller hur?
Jag satt uppe o läste så länge det var bra ljus ute, men det var bra skönt att krypa in i sovsäcken när kvällen kom. Malakai var också trött. Han hoppade direkt upp på vagnen och gosade ner sig ovanpå min sovsäck. Sedan sov han vid fotändan som en stock tills morgonen efter. Han är så gullig Malakai för han ska alltid ha sitt morgongos när jag vaknar. Han väcker mig aldrig, men när jag väl börjar röra på mig ålar han fram. Det är ett underbart sätt att vakna till på. Nu kom han krypandes upp längs vagnen, under sätet och upp till ansiktet. Goa hund:)
Nej, det skulle tydligen kosta 135.- Reklambladet jag hade läst i var tydligen gammalt. Både pizzan och utkörningen kostade nu betydligt mer. Jaha, jag såg drömmen om en varm pizza i magen blåsa bort när jag lite snopen drog tillbaka handen med den nu ganska skämmiga hundralappen. "Äh, men ta pizzan nu så får du betala resten nästa gång!" Säger den andre killen. Kille nummer ett ser inte överlycklig ut över detta erbjudande men opponerar sig inte. Okej, det känns lite dumt, men jag är hungrig så jag tar pizzan och lämnar över den otillräckliga hundralappen, tackar så mycket och går tillbaka mot hagen samtidigt som bilen gasar iväg så att gruset sprutar. En bit bortanför hagen vänder de och kommer tillbaka. En vild och lite desperat tanke for genom huvudet att de ska ta tillbaka pizzan! Men när de stannar så vill kille nr ett bara fråga lite om Harley och vart vi är på väg. Han tyckte det var "sjukt långt" o jag svarar att jo ja, det kanske det är (beror ju på vad man jämför med). Kille nr två ser fortfarande inte glad ut o säger ingenting. Jag är rädd att jag inte var särskilt trevlig då jag ändå inte var helt övertygad om att de inte skulle ta ifrån mig min mat. När jag äntligen öppnade locket på pizzakartongen så uppenbarade sig nästa miss i planeringen. Jag hade ju med flit inte tagit med riktig mat, därav hade jag heller inte packat något mattillbehör som typ bestick! Jag övervägde att slita pizzan itu med händerna men ville helst slippa bli så kladdig. I stället kom jag ihåg att jag packat en morakniv i Harleys rykthink. En gammal kniv som jag hittat i en släde på gården nån gång i våras. Två drag mot klänningen så var den "ren" nog att ätas med. Bakterierna som kunde ha bebott den eggen måste i vart fall ha varit preskriberade för länge sedan. Apropå bakterier så var mina händer och naglar kanske inte i bästa bordsskick heller. Men det är lustigt med smuts o smuts. Visst var nagelbanden gröna av tuggat gräs som jag rensat från bettet på Harleys huvudlag. Och självsprickorna fulla med åsnedamm. Men Harley är ju inte äcklig så då är smutset från honom heller inte äckligt. Logist, eller hur?
Jag satt uppe o läste så länge det var bra ljus ute, men det var bra skönt att krypa in i sovsäcken när kvällen kom. Malakai var också trött. Han hoppade direkt upp på vagnen och gosade ner sig ovanpå min sovsäck. Sedan sov han vid fotändan som en stock tills morgonen efter. Han är så gullig Malakai för han ska alltid ha sitt morgongos när jag vaknar. Han väcker mig aldrig, men när jag väl börjar röra på mig ålar han fram. Det är ett underbart sätt att vakna till på. Nu kom han krypandes upp längs vagnen, under sätet och upp till ansiktet. Goa hund:)
Dag två kom vi snart ut på asfalt och sedan följde vi asfaltsvägar nästan hela vägen. Det är lite otäckt att köra där bilarna har en hastighetsbegränsning på 80 km i timmen. Visst har hästekipage företräde (även åsneekipage), men hur kul är det att ha rätt när det ändå är en själv som skulle råka mest illa ut vid en kollision? Men bitvis finns inget alternativ. Som tur är så är Harley så cool i trafiken. Han kan böja undan huvudet när en riktigt stor lastbil eller husbil passerar, jag tror har tycker det viner otäckt i öronen av luftdraget, men han viker inte från vägen. Han har lärt sig var på vägen som jag vill ha honom och han håller sig där om jag inte ber om annat. Om det inte råkar vara en lagning i asfalten förstås, eller -gud förbjude- ett hål!
Fördelen med asfalt är att vagnen rullar så lätt och fint och man slipper vassa stenar som fastnar i hovarna. Efter nästan två mil var det dags för rast vid Hedstatjärnen. Även här fick vi vara ensamma inledningsvis. Mamma kom förbi med potatissallad och rostbiff så lunchen var räddad. Jag badade och Malakai "räddade" mig.
Fördelen med asfalt är att vagnen rullar så lätt och fint och man slipper vassa stenar som fastnar i hovarna. Efter nästan två mil var det dags för rast vid Hedstatjärnen. Även här fick vi vara ensamma inledningsvis. Mamma kom förbi med potatissallad och rostbiff så lunchen var räddad. Jag badade och Malakai "räddade" mig.
Efter Hedsta var det inte långt innan Harley började känna igen sig. Då kunde jag plocka fram boken och läsa en stund medan han skötte styrningen. Väl hemma hälsade han på sin son Ahsante som kanske hade blandade känslor inför pappas hemkomst. Lillkillen hade ju varit herre på täppan medan Harley varit borta, men lite kul var det att pappa kom hem så man har någon att leka med. Fast leka hade Harley inte alls någon lust att göra inledningsvis. Han gick ett varv och kollade läget på gården, sedan letade han upp den största sandgropen och hängav sig åt den så som bara han kan.
Sammanfattningsvis så är jag SÅ glad att jag gjorde den här turen!
Och Harley var glad att vara hemma igen ;)
Sammanfattningsvis så är jag SÅ glad att jag gjorde den här turen!
Och Harley var glad att vara hemma igen ;)
Kommentera inlägget här:
