2013-05-10
19:53:00
Ahsante
Jag har efter massor av beslutande fram och tillbaka bestämt mig för att det bästa vore om Ahsante fick flytta. Inte för att han inte är helt underbar - för det är han. Inte heller för att han inte är vad jag hoppades på att han skulle bli - för det blev han. Det var ju Honom jag hade i tankarna när hela den där resan med att få ett föl efter Rosalea började för över fyra år sedan. Hingst blev han också, precis så som jag ville ha. Han är precis den jag ville ha, problemet är att jag har ändrat mig sedan dess.
När jag började leta hingst så hade jag två åsnor, Leo och Rosalea. Rosalea var verkligen min idealåsna. Speciell på ett bra sätt, stark, lättlärd (men inte lättmotiverad). Hon var (är) snygg och duktig framför vagnen. Men hon är ganska liten så några tyngre grejer kunde jag inte hänga på henne. Drömmen om att tävla "på riktigt" fanns där, men med vagn kusk och groom så drar kilona iväg. Är det hård mark går det kanske, men inte på lösa ridbanor. Lösningen var ett par, och det var där fröet till Ahsante såddes.
Första hingstmötet blev det inget med alls, han var inte intresserad. Så jag började leta mig en egen hingst. Köpet av Harley är en historia för sig själv som jag får komma till någon annan gång. Men korta historien och det som är relevant här är att första försöket inte blev något för Rosalea kastade (efter skada). Året därpå resulterade betäckningen i Ahsante. Under den här tiden så hann jag inse att det här med stora åsnor kändes ännu mer som "min grej". Ett djur som man kan både rida och köra med, samt dra lite tyngre lass. Under den här tiden så ville det sig så att både poitou stoet Noice och hennes föl blev mina. Tanken att kanske någon gång i framtiden erbjuda rid eller körturer för andra människor som är nyfikna på det här med åsnor finns också. Till det lämpar sig åsnor av större modell bättre. Jag känner fortfarande att det skulle vara jättekul att prova på parkörning med åsnor, men jag kan göra det med storingarna med för hoppningsvis. Fem åsnor känns dessutom som lite mycket att hinna med när man jobbar heltid.
Första hingstmötet blev det inget med alls, han var inte intresserad. Så jag började leta mig en egen hingst. Köpet av Harley är en historia för sig själv som jag får komma till någon annan gång. Men korta historien och det som är relevant här är att första försöket inte blev något för Rosalea kastade (efter skada). Året därpå resulterade betäckningen i Ahsante. Under den här tiden så hann jag inse att det här med stora åsnor kändes ännu mer som "min grej". Ett djur som man kan både rida och köra med, samt dra lite tyngre lass. Under den här tiden så ville det sig så att både poitou stoet Noice och hennes föl blev mina. Tanken att kanske någon gång i framtiden erbjuda rid eller körturer för andra människor som är nyfikna på det här med åsnor finns också. Till det lämpar sig åsnor av större modell bättre. Jag känner fortfarande att det skulle vara jättekul att prova på parkörning med åsnor, men jag kan göra det med storingarna med för hoppningsvis. Fem åsnor känns dessutom som lite mycket att hinna med när man jobbar heltid.
Mycket funderingar fram och tillbaka altså, men detta är vad jag kommit fram till. Hittar jag ett hem till Ahsante (och ev Rosalea) som håller måttet så får det bli så.
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Bra idé. Jag lägger upp dig som bokmärke. Fina bilder och kul att läsa.