2014-08-23
19:47:17
Körtävling i Jättendal
Var till Jättendal idag på körtävlingen "Freddys Minne", en tävling över 1,5 ml där kommunikationen mellan häst (åsna) och kusk testas i olika övningar. De olika tävlingsmomenten var precisions körning, flytta last från punkt A till punkt B, backa i vinkel, gissa sädesslagen, gissa antal söm i en burk, köra över plattor, trava över presenning, svara på tre frågor om hästar och häst-/ körsport och köra/rida rakt. Under hela turen skulle man dessutom ha ögonen med sig och räkna hästskor som kunde finnas utlagda på olika kluriga ställen.
Precisionen var svår tyckte jag. det var 155cm mellan konorna och min vagn är 140, och jag har bara kört den ett par gånger ännu och inte hunnit få in känslan för vart den finns någonstans. Det var dessutom trångt mellan portarna mot för vad jag varit van vid på tidigare tävlingar. Så där finns stort utrymme för förbättring. Jag körde i tre konor av sex eller sju konpar, och ingen av dem var Harleys fel (fy Hanna).
Flytta lasten var superlätt, det sysslar vi ju med en del hemma till vardags då det var inga problem för Harley och mig :)
Backningen var ännu en utmaning. Vi hade precis börjat få till backningen rakt bakåt något sådär sista körtillfället innan tävlingen. Några steg i all fall. Nu var det ganska mycket svårare. Det var lite motigt i början, han förstod inte riktigt vad jag ville med att styra honom åt sidan. Men sedan verkade det som att han fattade att vi skulle "parkera" i den där rutan som var så då skötte han det nästan själv. Stolt matte!
Gissa sädesslag var heller ingen större svårighet, men den övningen skötte jag själv. Gissa sömmar var svårare, det var dessutom en massa skruvar i burken för att försvåra övningen. Jag gissade på 33, men det var 41 så det gick väll sådär. Men svårt att öva på just det..
Plattkörningen gick fint. Man skulle köra så att vänstra däcket hamnade ovanpå plator som var utlagda på marken. Jag missade en av fem, men åter igen var det min styrning som felade och inte hur Harley svarade på mina hjälper.
Trava över pressenning gick väll sådär. Harley gick över, men det blev skritt istället och därför poängavdrag. Men detta kan vi nog träna på!
Frågrna var svåra. Det var någon hjälptygel jag aldrig sett förut, något som såg ut som flugägg på ett hästben (stygnflugeägg dök upp i huvudet) och en bågdäckel. Åter igen svårt att förbereda sig på detta, men missen var mitt "fel".
Rakkörningen skulle ske i trav, men återigen blev det skritt. Detta eftersom jag styrde vilt för att hålla oss på rak kurs och han tog det då som en förhållning. Rakt blev det då sannerligen inte, men vi höll oss innanför markeringarna så det räknades i vilket fall :)
Sammanfattningsvis så slutade vi trea av tre körekipage. Men helt ok ändå med tanke på att vi var så oförberedda. Jag var nöjd med Harley och hans kondition och det var viktigast. Nu har vi (jag) en hel del att träna på tills nästa år!
2014-08-16
11:15:41
Åsneföreningens årliga utställning 2014
Den 2a augusti var det äntligen dags för åsneutställning i mina trakter. Det var fem år sedan sist och den gången gav verkligen mersmak. Övriga år är det nästan 40 mil till närmsta ställe så nu ville jag verkligen maxa upplevelsen! Jag anmälde alla mina tre, Harley, Noice och deras dotter Jamila i allt de kunde ställa upp i (Jamila kunde bara vara med i utställning + lydnad pga hennes ålder).
Noice körde jag in veckan innan för att kunna anmäla även henne i de två körklasserna. Hon har ju varit, och är, lite speciell och kan svara med att fly undan press i vissa situationer. Hon gjorde några "rusningar" även under inkörningen, men för det mesta agerade hon mycket förståndigt. Men jag vågade inte köra henne med Emmas fina tävlingsvagn, så jag lånade en låg liten rockard till henne på utställningen som var bra i storlek för henne, men där jag tyvärr inte såg något rakt fram, förutom åsnerumpan då. Jag var lite nervös att stressen på utställningen skulle få henne att gå tillbaka lite och bli mer "avstängd" men det blev faktiskt tvärt om. Hon till och med lyssnade på Magda när jag lämnade över ledrepet till henne i lydnadsklassen och hoppningen, vilket kändes riktigt bra. Plus att hon gick fint med Magda i den ridna dressyren. Jag har ju vetat en tid nu att hon har blivit tryggare och vågat lite och lyssna mer på mig, men först nu fick jag kvitto på att hon även kan överföra denna nyfunna trygghet på andra ledare. Noice var mer lyhörd än vad hon någonsin varit och skötte sig fint i alla grenar hon ställde upp i. Jag var inne på att sälja henne förut då jag behövde minska ner på antalet åsnor, men det kändes aldrig riktigt bra att lämna ifrån sig en åsna med "problem".
Hon blev till och med andra bästa sto på utställningen, och det trodde jag verkligen inte på förhand. Så slutledningsvis så har jag en riktigt fint sto i söta Noice :)
Jamila var ju inte fyllda två år när utställningen hölls så hon kunde bara vara med på utställningen och på lydnaden. Åldersgränsen för övriga grenar var från tre år. Vilket så här i efterhand var jäkligt tur, för om jag hade anmält henne i lika mycket som de vuxna fick utstå så hade hon kurkat ihop fullständigt. Bara upplevelsen att vara hemifrån, åka transport och se allt nytt runt omkring var egentligen nog för henne. Hon var väldigt mamma-sjuk eftersom hon först veckan innan hade separerats från Noice (som fortfarande lät henne dia). Men hon skötte sig ändå riktigt fint och till och med travade bra på bedömningen, något hon inte gjort hemmavid.
Jamila föll trots sin unga ålder domaren i smaken och blev till min stora förvåning bästa sto, och BIM efter Harley.
Noice körde jag in veckan innan för att kunna anmäla även henne i de två körklasserna. Hon har ju varit, och är, lite speciell och kan svara med att fly undan press i vissa situationer. Hon gjorde några "rusningar" även under inkörningen, men för det mesta agerade hon mycket förståndigt. Men jag vågade inte köra henne med Emmas fina tävlingsvagn, så jag lånade en låg liten rockard till henne på utställningen som var bra i storlek för henne, men där jag tyvärr inte såg något rakt fram, förutom åsnerumpan då. Jag var lite nervös att stressen på utställningen skulle få henne att gå tillbaka lite och bli mer "avstängd" men det blev faktiskt tvärt om. Hon till och med lyssnade på Magda när jag lämnade över ledrepet till henne i lydnadsklassen och hoppningen, vilket kändes riktigt bra. Plus att hon gick fint med Magda i den ridna dressyren. Jag har ju vetat en tid nu att hon har blivit tryggare och vågat lite och lyssna mer på mig, men först nu fick jag kvitto på att hon även kan överföra denna nyfunna trygghet på andra ledare. Noice var mer lyhörd än vad hon någonsin varit och skötte sig fint i alla grenar hon ställde upp i. Jag var inne på att sälja henne förut då jag behövde minska ner på antalet åsnor, men det kändes aldrig riktigt bra att lämna ifrån sig en åsna med "problem".
Hon blev till och med andra bästa sto på utställningen, och det trodde jag verkligen inte på förhand. Så slutledningsvis så har jag en riktigt fint sto i söta Noice :)
Jamila var ju inte fyllda två år när utställningen hölls så hon kunde bara vara med på utställningen och på lydnaden. Åldersgränsen för övriga grenar var från tre år. Vilket så här i efterhand var jäkligt tur, för om jag hade anmält henne i lika mycket som de vuxna fick utstå så hade hon kurkat ihop fullständigt. Bara upplevelsen att vara hemifrån, åka transport och se allt nytt runt omkring var egentligen nog för henne. Hon var väldigt mamma-sjuk eftersom hon först veckan innan hade separerats från Noice (som fortfarande lät henne dia). Men hon skötte sig ändå riktigt fint och till och med travade bra på bedömningen, något hon inte gjort hemmavid.
Jamila föll trots sin unga ålder domaren i smaken och blev till min stora förvåning bästa sto, och BIM efter Harley.
Och kära goa superåsnan Harley var som alltid coolheten personifierad. Snygg, snabb och lyhörd: han vann nästan alt! BIS på utställningen, först i galoppen, etta i riden dressyr och dressyrkörningen och bäst i lydnadstävlingen. I hoppningen blev han tvåa pga ett missförstånd på första hindret som ledde till att han sprang förbi. I terrängkörningen gjorde han det bra, men kusken (jag) var slut i huvudet efter den långa påfrestande dagen så jag körde helt enkelt över två hindermarkeringar. Missnöjd? Nej, verkligen inte. Hur skulle jag kunna vara det!
Min förra åsna Rosalea var med på utställningen med sin nya ägare, men hon hade tyvärr ingen vidare dag. Hon som blev BIM på förra utställningen kom nu sist och hon var inte direkt "på" på tävlingsmomenten heller. Alla åsnor var lite off den här dagen med nästan 30 graders värme och den ena tävlingsgrenen efter den andra. Förra året så var utställningen och tävlingarna förlaggda på 2 dagar, vilket var betydligt mycket bättre för både folk och åsnor. Men detta år så var det så få anmälda åsnor (och tre av de anmälda kom aldrig heller) så föreningen kunde inte rättfärdiga att boka upp anläggningen och domarna i två dagar. Eftersom det var så få åsnor anmälda (6 stycken) så blev det aldrig direkt någon längre paus för dem att bara koppla av. Blir det endagars nästa år också så måste jag begränsa anmälningarna betydligt mer, kanske tre tävlingar per åsna som mest.
2014-08-14
18:54:02
På följe med forbönderna
I Juli så kör några ur gruppen "Hälsinglands forbönder" en tredagarstur runt sjön norr Dellen. I år hade jag frågat om Harley och jag fick följa med, vilket vi glädjande nog fick! Det skulle bli så spännande att hänga på ett mer erfaret gäng på tur och roligt att inte vara ensamt ekipage på resan. Lite ensamma blev vi ändå för fast Harley är en ganska rapp åsna så kunde han inte rå på de älgakliv som de kallblodstravare som drog de andra ekipagen kunde stoltsera med. Vi kom ohjälpligt mer och mer på efterkälken för varje steg. Första dagen försökte jag trava ikapp på de delar av vägen där vagnen rullade lätt. Men det håller inte i längden. Harley var i god kondition och kunde gott skritta 3-4 mil på en dag utan att vara allt för medtagen. Men travtränad var han inte. Det var därför en ganska trött åsna som rullade in på lägerplatsen en god stund efter de andra på den första eftermiddagen.
De andra hade med sig ett stort militärtält, samt en husvagn (som körts dit med bil), men själv sov jag på vagnen bredvid Harleys hage. Lite längre ifrån än vad jag hade tänkt från början för Harley hade tråkigt och ville komma in i tältet :)
Det är ju aldrig kul att känna sig jäktad så istället för att vänta på att de andra skulle komma i ordning så bestämde jag mig istället för att ta tillfället i akt att bege oss iväg före de andra. Om de inte kom ikapp oss innan så skulle vi träffas på den förutbestämda rastplatsen efter dryga halva sträckan. Vi hann vänta i drygt 10 minuter innan de andra ekipagen rullade in på platsen. Gott om tid för att sela av och fodra Harley, och för mig att ta en simtur i Dellen! Men så fort vi rullade iväg så började vi tappa på de andra igen. Men denna gång lät jag dem gå före. Harley skulle få spara sina krafter för dagens etapp var utlovad att bli tuff. Efter ett antal kilometer så kom vi ikapp de andra igen som tvingats stanna och vänta assistans pga av en tappsko. Harley och jag passade på att köra vidare efter att vi gjort upp om en ny plats att sammanstråla på. Nu var vi bara ca 5 km från målet. Vi rullade iväg bakom de andra som vanligt, men jag märkte att vi tappade lite mindre på dem nu. Kanske deras hästar lugnat sig något. Harley kändes fräsch och i en större korsning så bad jag honom trava lite för att komma ur vägen för sommartrafiken, men när jag frågade om han ville sakta av så fick jag ett "nej tack" till svar och han travade raskt på i säkert en kilometer. Efter det var vi så gott som ikapp igen och nu var det inte långt kvar så vi travade lite då och då vilket resulterade i att vi bara var 50-100m bakom de andra när de svängde upp på campingplatsen där vi skulle övernatta. Jag var lad åt att jag tagit med mig hage till Harley för det var många som var nyfikna och ville klappa på honom och jag ville att han skulle få vara ifred och koppla av. Binder man fast ett djur så går de flesta fram såvida ingen säger ifrån åt dem, men de allra flesta respekterar faktiskt en hage och åsnan kan då välja själv att gå fram om den skulle vela vara social. Harley ignorerade alla försök till kontakt totalt, så jag var nog rätt ute i att förbjuda kontakt den kvällen.
Dag två så åkte vi åter igen iväg först av alla och hela dagen väntade vi oss att bli omkörda. Det hände också men först långt senare än vad jag hade trott. Vi var inte alls långt ifrån startplatsen när de andra ekipagen rullade förbi oss. Och vi kunde trava med så att vi var med de andra in till inkörningen vilket var trevligt. Harley var knappt svettig, men märkbart nöjd med långtur för denna gång. Medan vi väntade på skjuts hem så passade jag på att doppa Harley i sjön. Fast den var så långgrund just där vi var så 25 meter ut var han ändå knappt blöt om kotorna :)
Sammanfattningsvis så blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt mig i och med att vi körde större delen av sträckan själva. Det sociala blev ju mest på kvällarna, och den typen av socialt umgänge har jag lite svårt med. Fast det var trevligt att träffa och prata med andra människor som har detta ganska smala intresse gemensamt med mig, så visst fanns det behållning! Om vi gör det igen? Möjligt. Det var ju trots allt en mycket trevlig upplevelse. Men kanske det får bli en långtur med bara åsneekipage nästa gång, nu när Noice är inkörd.
Vem hakar på? ;)
De andra hade med sig ett stort militärtält, samt en husvagn (som körts dit med bil), men själv sov jag på vagnen bredvid Harleys hage. Lite längre ifrån än vad jag hade tänkt från början för Harley hade tråkigt och ville komma in i tältet :)
Det är ju aldrig kul att känna sig jäktad så istället för att vänta på att de andra skulle komma i ordning så bestämde jag mig istället för att ta tillfället i akt att bege oss iväg före de andra. Om de inte kom ikapp oss innan så skulle vi träffas på den förutbestämda rastplatsen efter dryga halva sträckan. Vi hann vänta i drygt 10 minuter innan de andra ekipagen rullade in på platsen. Gott om tid för att sela av och fodra Harley, och för mig att ta en simtur i Dellen! Men så fort vi rullade iväg så började vi tappa på de andra igen. Men denna gång lät jag dem gå före. Harley skulle få spara sina krafter för dagens etapp var utlovad att bli tuff. Efter ett antal kilometer så kom vi ikapp de andra igen som tvingats stanna och vänta assistans pga av en tappsko. Harley och jag passade på att köra vidare efter att vi gjort upp om en ny plats att sammanstråla på. Nu var vi bara ca 5 km från målet. Vi rullade iväg bakom de andra som vanligt, men jag märkte att vi tappade lite mindre på dem nu. Kanske deras hästar lugnat sig något. Harley kändes fräsch och i en större korsning så bad jag honom trava lite för att komma ur vägen för sommartrafiken, men när jag frågade om han ville sakta av så fick jag ett "nej tack" till svar och han travade raskt på i säkert en kilometer. Efter det var vi så gott som ikapp igen och nu var det inte långt kvar så vi travade lite då och då vilket resulterade i att vi bara var 50-100m bakom de andra när de svängde upp på campingplatsen där vi skulle övernatta. Jag var lad åt att jag tagit med mig hage till Harley för det var många som var nyfikna och ville klappa på honom och jag ville att han skulle få vara ifred och koppla av. Binder man fast ett djur så går de flesta fram såvida ingen säger ifrån åt dem, men de allra flesta respekterar faktiskt en hage och åsnan kan då välja själv att gå fram om den skulle vela vara social. Harley ignorerade alla försök till kontakt totalt, så jag var nog rätt ute i att förbjuda kontakt den kvällen.
Dag två så åkte vi åter igen iväg först av alla och hela dagen väntade vi oss att bli omkörda. Det hände också men först långt senare än vad jag hade trott. Vi var inte alls långt ifrån startplatsen när de andra ekipagen rullade förbi oss. Och vi kunde trava med så att vi var med de andra in till inkörningen vilket var trevligt. Harley var knappt svettig, men märkbart nöjd med långtur för denna gång. Medan vi väntade på skjuts hem så passade jag på att doppa Harley i sjön. Fast den var så långgrund just där vi var så 25 meter ut var han ändå knappt blöt om kotorna :)
Sammanfattningsvis så blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt mig i och med att vi körde större delen av sträckan själva. Det sociala blev ju mest på kvällarna, och den typen av socialt umgänge har jag lite svårt med. Fast det var trevligt att träffa och prata med andra människor som har detta ganska smala intresse gemensamt med mig, så visst fanns det behållning! Om vi gör det igen? Möjligt. Det var ju trots allt en mycket trevlig upplevelse. Men kanske det får bli en långtur med bara åsneekipage nästa gång, nu när Noice är inkörd.
Vem hakar på? ;)
Avslutar med en bild på mitt lilla kryp-in på vagnen, där har jag det bra!
2014-08-14
18:12:21
Vandringstur med packåsna
Det här inlägget har legat opublicerat hur länge som helst pga av att jag inte orkat gå igenom alla bilder, men här kommer det äntligen :)
Till kristihimmelsfärdshelgen åkte Harley, jag, Magda & Thomas till Måga i Ljusdal för att följa ljusnanleden en bit. Vi hade bara helgen på oss så att gå hela biten upp till Laforsen och tillbaka var inte att tänka på. Plus att det skulle vara semester och trevligt, inte självplågeri. Det började sådär lagom bra. All packning var med, men jag hade glömt att byta skor så det var foppatofflor på fötterna. Ingen höjdare att gå långt i sånna så snälla mamma som var med för att köra hem bil och transport fick åka en extra gång och hämta mina riktiga skor. Vi grundade med köpepizza medan vi väntade. Dagen var riktigt varm så det gällde att dricka mycket. Leden börjar en bit ifrån ljusnan och går den första biten längs med välanvända breda stigar mestadels på sandmo. Det var väldigt lättgånget och en bra mjukstart för oss alla. Harley var lite motsträvig när det kom till att gå över små diken och rännilar som passerade stigen men det gick mestadels fint. Alla höga skutt över decimeterbreda "diken" fick oss i alla fall att bli bättre och bättre på att göra fast lassen som han bar på. Största utmaningen kom strax före dagens campingplats då vi var tvungna att passera en djup stening bäck på en spång bestående av två plankor. Kraftiga plankor visserligen som jag bedömde borde bära Harley utan problem, men ändå en rejäl utmaning. Jag hade gärna undvikit denna bit, men efter noggranna tittar på kartan kunde vi konstatera att det inte fanns några alternativ. Över bäcken, eller avbryta turen. Efter en låång stunds trugande så gick Harley på försiktiga steg över spången och det blev mycket beröm och klappar av min modiga kille. Vi gjorde camp strax därefter på en jättefin plätt bredvid älven och Harley kunde koppla av i sin hage.
Dag 2 började med en ny liten pärs. En massa fallna träd blockerade leden för oss och den ända lämpliga omvägen tillbaka till leden var att gå en bit längs med stranden först. Lättare sagt än gjort. Harley var fullständigt övertygad om att vi skulle ha han ner i älven och vägrade länge sätta sin fot på stranden. Med förenade krafter kunde vi få honom fast så han i vart fall inte kunde backa, och efter ett tag tog han mod till sig och kom efter oss. Det är i stort sätt den ända regeln jag har när jag tränar mina åsnor. De får stå stilla hur länge de vill om något är otäckt eller om de inte vill, men de får inte backa! Efter att Harley övervunnit även denna rädsla så verkade det som att han bestämt sig för att inte ifrågasätta så mycket utan att lita på vårt omdöme så nästa bro vi kom till traskade han över som ingenting. Vilket var tur för det var en hel del svårigheter för en åsna på sträckan som följde. Broar, spångar, gyttja och djupa diken. Allt gick som en dans och Harley följde på slak lina. Det var en fysiskt tuffare etapp då leden bland annat gick över ett berg i närheten av Färila. Skönt nog så var det inte gassande sol denna dag utan mulet och duggregn. Vi gjorde camp i Föne i en skogsglänta där en förbipasserande bybo fick syn på oss och varnade alla andra bybor för "utlänningar på stöldturne"! Dag 2 skulle vi inte hinna så långt. Vi diskuterade till och med om vi skulle strunta i att gå den sista etappen. Men enligt kartan gick leden tillbaka till Ljusnan, och det var för lockande för att avstå. Längs med älven blev leden sämre. Här var det endast en smal stig som gick upp och utför branter på skrå och med flera träd precis vid stigen. Tack och lov att Harley var klok nog att se vart han skulle få plats och vart han var tvungen att avvika från stigen för jag hade själv fullt upp med att hålla mig kvar på stigen vissa bitar! Sista biten gick han på tå som en bergsget och det var fascinerande att se. Jag hade då lämnat över ledrepet till Thomas som tog sig fram bättre än mig. Själv var jag mer i vägen för stackars Harley. Men upp kom vi och fram till vägen hittade vi där mamma kom och hämtade upp oss med bil och hästtransport.
Tre dagar kommer man inte jättelångt på, men det kändes väldigt lagom såhär första turen. Den ska ju vara rolig och ge mersmak för både folk och fä :)
Till kristihimmelsfärdshelgen åkte Harley, jag, Magda & Thomas till Måga i Ljusdal för att följa ljusnanleden en bit. Vi hade bara helgen på oss så att gå hela biten upp till Laforsen och tillbaka var inte att tänka på. Plus att det skulle vara semester och trevligt, inte självplågeri. Det började sådär lagom bra. All packning var med, men jag hade glömt att byta skor så det var foppatofflor på fötterna. Ingen höjdare att gå långt i sånna så snälla mamma som var med för att köra hem bil och transport fick åka en extra gång och hämta mina riktiga skor. Vi grundade med köpepizza medan vi väntade. Dagen var riktigt varm så det gällde att dricka mycket. Leden börjar en bit ifrån ljusnan och går den första biten längs med välanvända breda stigar mestadels på sandmo. Det var väldigt lättgånget och en bra mjukstart för oss alla. Harley var lite motsträvig när det kom till att gå över små diken och rännilar som passerade stigen men det gick mestadels fint. Alla höga skutt över decimeterbreda "diken" fick oss i alla fall att bli bättre och bättre på att göra fast lassen som han bar på. Största utmaningen kom strax före dagens campingplats då vi var tvungna att passera en djup stening bäck på en spång bestående av två plankor. Kraftiga plankor visserligen som jag bedömde borde bära Harley utan problem, men ändå en rejäl utmaning. Jag hade gärna undvikit denna bit, men efter noggranna tittar på kartan kunde vi konstatera att det inte fanns några alternativ. Över bäcken, eller avbryta turen. Efter en låång stunds trugande så gick Harley på försiktiga steg över spången och det blev mycket beröm och klappar av min modiga kille. Vi gjorde camp strax därefter på en jättefin plätt bredvid älven och Harley kunde koppla av i sin hage.
Dag 2 började med en ny liten pärs. En massa fallna träd blockerade leden för oss och den ända lämpliga omvägen tillbaka till leden var att gå en bit längs med stranden först. Lättare sagt än gjort. Harley var fullständigt övertygad om att vi skulle ha han ner i älven och vägrade länge sätta sin fot på stranden. Med förenade krafter kunde vi få honom fast så han i vart fall inte kunde backa, och efter ett tag tog han mod till sig och kom efter oss. Det är i stort sätt den ända regeln jag har när jag tränar mina åsnor. De får stå stilla hur länge de vill om något är otäckt eller om de inte vill, men de får inte backa! Efter att Harley övervunnit även denna rädsla så verkade det som att han bestämt sig för att inte ifrågasätta så mycket utan att lita på vårt omdöme så nästa bro vi kom till traskade han över som ingenting. Vilket var tur för det var en hel del svårigheter för en åsna på sträckan som följde. Broar, spångar, gyttja och djupa diken. Allt gick som en dans och Harley följde på slak lina. Det var en fysiskt tuffare etapp då leden bland annat gick över ett berg i närheten av Färila. Skönt nog så var det inte gassande sol denna dag utan mulet och duggregn. Vi gjorde camp i Föne i en skogsglänta där en förbipasserande bybo fick syn på oss och varnade alla andra bybor för "utlänningar på stöldturne"! Dag 2 skulle vi inte hinna så långt. Vi diskuterade till och med om vi skulle strunta i att gå den sista etappen. Men enligt kartan gick leden tillbaka till Ljusnan, och det var för lockande för att avstå. Längs med älven blev leden sämre. Här var det endast en smal stig som gick upp och utför branter på skrå och med flera träd precis vid stigen. Tack och lov att Harley var klok nog att se vart han skulle få plats och vart han var tvungen att avvika från stigen för jag hade själv fullt upp med att hålla mig kvar på stigen vissa bitar! Sista biten gick han på tå som en bergsget och det var fascinerande att se. Jag hade då lämnat över ledrepet till Thomas som tog sig fram bättre än mig. Själv var jag mer i vägen för stackars Harley. Men upp kom vi och fram till vägen hittade vi där mamma kom och hämtade upp oss med bil och hästtransport.
Tre dagar kommer man inte jättelångt på, men det kändes väldigt lagom såhär första turen. Den ska ju vara rolig och ge mersmak för både folk och fä :)
