2014-08-14
18:12:21
Vandringstur med packåsna
Det här inlägget har legat opublicerat hur länge som helst pga av att jag inte orkat gå igenom alla bilder, men här kommer det äntligen :)
Till kristihimmelsfärdshelgen åkte Harley, jag, Magda & Thomas till Måga i Ljusdal för att följa ljusnanleden en bit. Vi hade bara helgen på oss så att gå hela biten upp till Laforsen och tillbaka var inte att tänka på. Plus att det skulle vara semester och trevligt, inte självplågeri. Det började sådär lagom bra. All packning var med, men jag hade glömt att byta skor så det var foppatofflor på fötterna. Ingen höjdare att gå långt i sånna så snälla mamma som var med för att köra hem bil och transport fick åka en extra gång och hämta mina riktiga skor. Vi grundade med köpepizza medan vi väntade. Dagen var riktigt varm så det gällde att dricka mycket. Leden börjar en bit ifrån ljusnan och går den första biten längs med välanvända breda stigar mestadels på sandmo. Det var väldigt lättgånget och en bra mjukstart för oss alla. Harley var lite motsträvig när det kom till att gå över små diken och rännilar som passerade stigen men det gick mestadels fint. Alla höga skutt över decimeterbreda "diken" fick oss i alla fall att bli bättre och bättre på att göra fast lassen som han bar på. Största utmaningen kom strax före dagens campingplats då vi var tvungna att passera en djup stening bäck på en spång bestående av två plankor. Kraftiga plankor visserligen som jag bedömde borde bära Harley utan problem, men ändå en rejäl utmaning. Jag hade gärna undvikit denna bit, men efter noggranna tittar på kartan kunde vi konstatera att det inte fanns några alternativ. Över bäcken, eller avbryta turen. Efter en låång stunds trugande så gick Harley på försiktiga steg över spången och det blev mycket beröm och klappar av min modiga kille. Vi gjorde camp strax därefter på en jättefin plätt bredvid älven och Harley kunde koppla av i sin hage.
Dag 2 började med en ny liten pärs. En massa fallna träd blockerade leden för oss och den ända lämpliga omvägen tillbaka till leden var att gå en bit längs med stranden först. Lättare sagt än gjort. Harley var fullständigt övertygad om att vi skulle ha han ner i älven och vägrade länge sätta sin fot på stranden. Med förenade krafter kunde vi få honom fast så han i vart fall inte kunde backa, och efter ett tag tog han mod till sig och kom efter oss. Det är i stort sätt den ända regeln jag har när jag tränar mina åsnor. De får stå stilla hur länge de vill om något är otäckt eller om de inte vill, men de får inte backa! Efter att Harley övervunnit även denna rädsla så verkade det som att han bestämt sig för att inte ifrågasätta så mycket utan att lita på vårt omdöme så nästa bro vi kom till traskade han över som ingenting. Vilket var tur för det var en hel del svårigheter för en åsna på sträckan som följde. Broar, spångar, gyttja och djupa diken. Allt gick som en dans och Harley följde på slak lina. Det var en fysiskt tuffare etapp då leden bland annat gick över ett berg i närheten av Färila. Skönt nog så var det inte gassande sol denna dag utan mulet och duggregn. Vi gjorde camp i Föne i en skogsglänta där en förbipasserande bybo fick syn på oss och varnade alla andra bybor för "utlänningar på stöldturne"! Dag 2 skulle vi inte hinna så långt. Vi diskuterade till och med om vi skulle strunta i att gå den sista etappen. Men enligt kartan gick leden tillbaka till Ljusnan, och det var för lockande för att avstå. Längs med älven blev leden sämre. Här var det endast en smal stig som gick upp och utför branter på skrå och med flera träd precis vid stigen. Tack och lov att Harley var klok nog att se vart han skulle få plats och vart han var tvungen att avvika från stigen för jag hade själv fullt upp med att hålla mig kvar på stigen vissa bitar! Sista biten gick han på tå som en bergsget och det var fascinerande att se. Jag hade då lämnat över ledrepet till Thomas som tog sig fram bättre än mig. Själv var jag mer i vägen för stackars Harley. Men upp kom vi och fram till vägen hittade vi där mamma kom och hämtade upp oss med bil och hästtransport.
Tre dagar kommer man inte jättelångt på, men det kändes väldigt lagom såhär första turen. Den ska ju vara rolig och ge mersmak för både folk och fä :)
Till kristihimmelsfärdshelgen åkte Harley, jag, Magda & Thomas till Måga i Ljusdal för att följa ljusnanleden en bit. Vi hade bara helgen på oss så att gå hela biten upp till Laforsen och tillbaka var inte att tänka på. Plus att det skulle vara semester och trevligt, inte självplågeri. Det började sådär lagom bra. All packning var med, men jag hade glömt att byta skor så det var foppatofflor på fötterna. Ingen höjdare att gå långt i sånna så snälla mamma som var med för att köra hem bil och transport fick åka en extra gång och hämta mina riktiga skor. Vi grundade med köpepizza medan vi väntade. Dagen var riktigt varm så det gällde att dricka mycket. Leden börjar en bit ifrån ljusnan och går den första biten längs med välanvända breda stigar mestadels på sandmo. Det var väldigt lättgånget och en bra mjukstart för oss alla. Harley var lite motsträvig när det kom till att gå över små diken och rännilar som passerade stigen men det gick mestadels fint. Alla höga skutt över decimeterbreda "diken" fick oss i alla fall att bli bättre och bättre på att göra fast lassen som han bar på. Största utmaningen kom strax före dagens campingplats då vi var tvungna att passera en djup stening bäck på en spång bestående av två plankor. Kraftiga plankor visserligen som jag bedömde borde bära Harley utan problem, men ändå en rejäl utmaning. Jag hade gärna undvikit denna bit, men efter noggranna tittar på kartan kunde vi konstatera att det inte fanns några alternativ. Över bäcken, eller avbryta turen. Efter en låång stunds trugande så gick Harley på försiktiga steg över spången och det blev mycket beröm och klappar av min modiga kille. Vi gjorde camp strax därefter på en jättefin plätt bredvid älven och Harley kunde koppla av i sin hage.
Dag 2 började med en ny liten pärs. En massa fallna träd blockerade leden för oss och den ända lämpliga omvägen tillbaka till leden var att gå en bit längs med stranden först. Lättare sagt än gjort. Harley var fullständigt övertygad om att vi skulle ha han ner i älven och vägrade länge sätta sin fot på stranden. Med förenade krafter kunde vi få honom fast så han i vart fall inte kunde backa, och efter ett tag tog han mod till sig och kom efter oss. Det är i stort sätt den ända regeln jag har när jag tränar mina åsnor. De får stå stilla hur länge de vill om något är otäckt eller om de inte vill, men de får inte backa! Efter att Harley övervunnit även denna rädsla så verkade det som att han bestämt sig för att inte ifrågasätta så mycket utan att lita på vårt omdöme så nästa bro vi kom till traskade han över som ingenting. Vilket var tur för det var en hel del svårigheter för en åsna på sträckan som följde. Broar, spångar, gyttja och djupa diken. Allt gick som en dans och Harley följde på slak lina. Det var en fysiskt tuffare etapp då leden bland annat gick över ett berg i närheten av Färila. Skönt nog så var det inte gassande sol denna dag utan mulet och duggregn. Vi gjorde camp i Föne i en skogsglänta där en förbipasserande bybo fick syn på oss och varnade alla andra bybor för "utlänningar på stöldturne"! Dag 2 skulle vi inte hinna så långt. Vi diskuterade till och med om vi skulle strunta i att gå den sista etappen. Men enligt kartan gick leden tillbaka till Ljusnan, och det var för lockande för att avstå. Längs med älven blev leden sämre. Här var det endast en smal stig som gick upp och utför branter på skrå och med flera träd precis vid stigen. Tack och lov att Harley var klok nog att se vart han skulle få plats och vart han var tvungen att avvika från stigen för jag hade själv fullt upp med att hålla mig kvar på stigen vissa bitar! Sista biten gick han på tå som en bergsget och det var fascinerande att se. Jag hade då lämnat över ledrepet till Thomas som tog sig fram bättre än mig. Själv var jag mer i vägen för stackars Harley. Men upp kom vi och fram till vägen hittade vi där mamma kom och hämtade upp oss med bil och hästtransport.
Tre dagar kommer man inte jättelångt på, men det kändes väldigt lagom såhär första turen. Den ska ju vara rolig och ge mersmak för både folk och fä :)
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
hej! har hittat din blogg. Hittar mycket läsvärt om åsnor, jag har bestämt mig för att börja med åsnor, försöker läsa på och lära mig så mycket som möjligt. Kommer att ha dem att köra, harva, packa och eventuellt rida om jag inte är för tung och så klart som sällskap förståss. Vart finns ni? Själv bor jag på en gård i utkanten av Stockholms län, www.albrunna.net du får gärna höra av dig.
MVH
Karina Karlsson
Ålbrunna Gård