2016-09-17
22:19:22
Norrhälsinglands Hästrally 2016
I år hade jag tidigt satt upp som mål att jag skulle ta mig till start i stora Norrhälsinglands Hästrally. Hästrally är en tävlingsgren där man över en viss distans kommer till ett antal stationer där ryttaren/kusken och hästen/åsnans sammarbete sätts på prov. Det är dessutom ett uthållighetsprov då sträckan är 5-6 mil under 2 dagar. De hade verkligen inte snålat med bansträckningen i år heller så det var nog 4 mil på lördagen och 2 mil på söndagen som skulle köras.
För att komma runt i rimlig tid kan man inte bara ligga i skritt. Tiden i selen sliter nästan lika mycket som att hålla ett högre tempo men under kortare tid. Plus att man riskerar att inte hinna till alla stationer som stänger vid en viss maxtid. Jag började träningen tidigt i vår och ökade på sträckan vi körde med 5km per månad. Vid varje ökning gick jag ner i tempo och arbetade mig sedan upp i mer och mer trav fram tills nästa ökning. På slutet gick framstegen långsammare så då koncentrerade jag mig på att öka på travkonditionen istället. För det är tidskrävande att träna så mycket. Även om man ”bara” är ute o kör 2-4 timmar så tillkommer ju allt runt omkring. Men som tur var så var jag mestadels arbetslös under hela våren så tid fanns. Jag körde minimum ca 6 mil per vecka på slutet. 3 mil var det längsta vi körde på träning, men jag räknade med att man skulle kunna få ut en mil till utan större problem på träningen då man har
en rast mitt i.
För att komma runt i rimlig tid kan man inte bara ligga i skritt. Tiden i selen sliter nästan lika mycket som att hålla ett högre tempo men under kortare tid. Plus att man riskerar att inte hinna till alla stationer som stänger vid en viss maxtid. Jag började träningen tidigt i vår och ökade på sträckan vi körde med 5km per månad. Vid varje ökning gick jag ner i tempo och arbetade mig sedan upp i mer och mer trav fram tills nästa ökning. På slutet gick framstegen långsammare så då koncentrerade jag mig på att öka på travkonditionen istället. För det är tidskrävande att träna så mycket. Även om man ”bara” är ute o kör 2-4 timmar så tillkommer ju allt runt omkring. Men som tur var så var jag mestadels arbetslös under hela våren så tid fanns. Jag körde minimum ca 6 mil per vecka på slutet. 3 mil var det längsta vi körde på träning, men jag räknade med att man skulle kunna få ut en mil till utan större problem på träningen då man har
en rast mitt i.
När tävlingsdagen väl var kommen så var jag riktigt spänd på om förberedelserna skulle ha varit tillräckliga. Harley var i sitt livs form, men man vet ju aldrig hur banorna är eller andra omständigheter. Vi körde iväg med två andra ekipage som jag kände lite sedan tidigare. Men ganska snart så kände jag att de ville ligga i mer trav än vad jag var bekväm med så tidigt in i tävlingen så jag lät dem gå ifrån oss. Fler och fler ekipage travade förbi oss och jag började misströsta och undra vad jag gett oss in i. När vägen var riktigt fin och plan
så travade vi på och Harley kändes fin. Plötsligt passerar en bil och rutan vevas ned
-Här ska ni inte vara! Ni ska vara i skogen där nu
Tydligen hade vi missat en vägmarkering där man skulle vika av ifrån bilvägen och ned på en traktorväg. Men det fanns en till infart ett stycke längre fram talade damen om så vi förlorade inte just något på det. Jag kör ner där och kommer fram till en station
-Du är först! Säger funktionären.
Det är alltså inte bara jag som har kört fel där jag gjorde. Men några stackare hade kommit en dryg mil ner längs vägen innan de blev stoppade!
Harley och jag fortsatte och jag blev mer och mer imponerad över hans ork. Han var pigg och positiv och så fort jag erbjöd trav så svarade han. Visst blev vi fortfarande omkörda och omridna, men inte i samma utsträckning. Och då och då hände det att vi började komma ikapp folk. Helt plötsligt var vi i mål. Det hade då gått ca 6 timmar från att vi gav oss iväg. Det blev inte lugn och ro utan snabbt sela av och börja byta om till dagens sista gren som var maskerad. Efter en sån mastodonttur så tror jag Harley hade strejkar om jag hade släppt honom i hagen en halvtimme för att sedan sela på igen så han fick stå bunden uppe vid campingstugan. Maskeraden var inte bara en sväng upp och ned längs med huvudgatan som jag hade fått höra utan det var nog en extratur på ca 3 kilometer i alla fall. I regn och barfota i vagnen med en alldeles för tajt klänning som jag inte vågade sitta i av rädsla för att jag då skulle komma i mål utan klänning!
så travade vi på och Harley kändes fin. Plötsligt passerar en bil och rutan vevas ned
-Här ska ni inte vara! Ni ska vara i skogen där nu
Tydligen hade vi missat en vägmarkering där man skulle vika av ifrån bilvägen och ned på en traktorväg. Men det fanns en till infart ett stycke längre fram talade damen om så vi förlorade inte just något på det. Jag kör ner där och kommer fram till en station
-Du är först! Säger funktionären.
Det är alltså inte bara jag som har kört fel där jag gjorde. Men några stackare hade kommit en dryg mil ner längs vägen innan de blev stoppade!
Harley och jag fortsatte och jag blev mer och mer imponerad över hans ork. Han var pigg och positiv och så fort jag erbjöd trav så svarade han. Visst blev vi fortfarande omkörda och omridna, men inte i samma utsträckning. Och då och då hände det att vi började komma ikapp folk. Helt plötsligt var vi i mål. Det hade då gått ca 6 timmar från att vi gav oss iväg. Det blev inte lugn och ro utan snabbt sela av och börja byta om till dagens sista gren som var maskerad. Efter en sån mastodonttur så tror jag Harley hade strejkar om jag hade släppt honom i hagen en halvtimme för att sedan sela på igen så han fick stå bunden uppe vid campingstugan. Maskeraden var inte bara en sväng upp och ned längs med huvudgatan som jag hade fått höra utan det var nog en extratur på ca 3 kilometer i alla fall. I regn och barfota i vagnen med en alldeles för tajt klänning som jag inte vågade sitta i av rädsla för att jag då skulle komma i mål utan klänning!
Om ni inte ser vad vi föreställer så är vi Aslan och Vita häxan ifrån Narnia :)
Dag två var samma sak igen fast inte lika långt. Harley var inte jättesugen när jag kom med selen, men när han väl stod i vagn så var han taggad igen. Men däremot så hade gårdagen tagit hårt på hans fötter. Han var naturligtvis skodd runt om, men sulor fram dessutom. Men det märktes ändå att han ömmade de gånger
leden gick över stora gruskorn och stenar så där tog vi det extra lugnt och jag gick ur när det var backigt. Så fort marken var slät blev han genast gladare och bjöd på trav igen. Han imponerade på många den här tävlingen, och inte minst på mig. Fantastiska åsna! Vi skrapade ihop en helt okej poäng med även om
vi inte var med i den absoluta toppstriden. Femma blev vi av körekipagen.
Man kan sammanfatta det så att om det hängde på hur Harley skulle reagera i en station så klarade vi den. Om det däremot hängde på min förmåga till simultankapacitet eller bollkänsla så gick det åt helsicke! Blandad kompott alltså, vilket betyder goda förbättringsmöjligheter! För de här vill vi göra om!
Dag två var samma sak igen fast inte lika långt. Harley var inte jättesugen när jag kom med selen, men när han väl stod i vagn så var han taggad igen. Men däremot så hade gårdagen tagit hårt på hans fötter. Han var naturligtvis skodd runt om, men sulor fram dessutom. Men det märktes ändå att han ömmade de gånger
leden gick över stora gruskorn och stenar så där tog vi det extra lugnt och jag gick ur när det var backigt. Så fort marken var slät blev han genast gladare och bjöd på trav igen. Han imponerade på många den här tävlingen, och inte minst på mig. Fantastiska åsna! Vi skrapade ihop en helt okej poäng med även om
vi inte var med i den absoluta toppstriden. Femma blev vi av körekipagen.
Man kan sammanfatta det så att om det hängde på hur Harley skulle reagera i en station så klarade vi den. Om det däremot hängde på min förmåga till simultankapacitet eller bollkänsla så gick det åt helsicke! Blandad kompott alltså, vilket betyder goda förbättringsmöjligheter! För de här vill vi göra om!
2016-09-12
21:19:21
Nej vi har inte fallit från jorden..
Men saker händer och kommer i mellan och plötsligt har det gått nästan ett år utan en enda post. Lusten försvann lite när jag var tvungen att stänga ner min hemsida som ju var huvudanledningen till att jag ville ha en blogg till att börja med.
Sedan så fick åsnorna en egen facebooksida istället och där är det så mycket lättare att lägga in kortare statusuppdatteringar. Blir inte lika mycket av ett projekt där.
Så är du åsneintresserad och vill ha lite koll på vad som händer så kan jag rekommendera att gilla sidan "superåsnan" (https://www.facebook.com/superasnan/)
För det har faktiskt hänt saker här. Typ jättemycket. Korta versionen är att Mantissa lämnat oss. Åldern tog ut sin rätt och det gick ganska fort på slutet. Innan dess hann vi dock få tillökning i form av Mastin Espanol valpen Aslan. Han är nu nio månader och 84 cm hög. Tänkt vad fort det går!
Harley har tävlat och bara överträffat sig själv gång efter annan. Norrhälsinglands hästrallyt genomförde han i somras med bravur. Femte plats i debutstarten är inte illa :)
Senare i sommar var det tävlingsdags igen i tävlingen "Freddys minne" på Jättendals ridklubb. Magda kom upp och red honom och jag gjorde tävlingsdebut med Noice i körklassen. Vi var minnst sagt chockade när det visade sig att åsnor hade klått hästarna i båda klasserna! Två mästaråsnor hem i transporten efteråt alltså.
Men är det någon här som är "mästarnas mästare" så är det Harley, för han blev så sent som förra helgen kvalificerad till SM i brukskörning OCH bruksridning nästa år! Han vann alltså DM i BÅDA klasserna!
Så sjukt..
Nej jag lovar inte att bli flitig här, men jag ska försöka att inte glömma bort denna sida helt i vart fall :)
Sedan så fick åsnorna en egen facebooksida istället och där är det så mycket lättare att lägga in kortare statusuppdatteringar. Blir inte lika mycket av ett projekt där.
Så är du åsneintresserad och vill ha lite koll på vad som händer så kan jag rekommendera att gilla sidan "superåsnan" (https://www.facebook.com/superasnan/)
För det har faktiskt hänt saker här. Typ jättemycket. Korta versionen är att Mantissa lämnat oss. Åldern tog ut sin rätt och det gick ganska fort på slutet. Innan dess hann vi dock få tillökning i form av Mastin Espanol valpen Aslan. Han är nu nio månader och 84 cm hög. Tänkt vad fort det går!
Harley har tävlat och bara överträffat sig själv gång efter annan. Norrhälsinglands hästrallyt genomförde han i somras med bravur. Femte plats i debutstarten är inte illa :)
Senare i sommar var det tävlingsdags igen i tävlingen "Freddys minne" på Jättendals ridklubb. Magda kom upp och red honom och jag gjorde tävlingsdebut med Noice i körklassen. Vi var minnst sagt chockade när det visade sig att åsnor hade klått hästarna i båda klasserna! Två mästaråsnor hem i transporten efteråt alltså.
Men är det någon här som är "mästarnas mästare" så är det Harley, för han blev så sent som förra helgen kvalificerad till SM i brukskörning OCH bruksridning nästa år! Han vann alltså DM i BÅDA klasserna!
Så sjukt..
Nej jag lovar inte att bli flitig här, men jag ska försöka att inte glömma bort denna sida helt i vart fall :)
2014-11-01
11:35:00
Halloween och alla helgons dag
Nu var det länge sen sist igen. Men jag har inte haft så mycket att skriva om eller lust för den delen. Igår firades Halloween och som vanligt så blir det snack om huruvida man ska fira den högtiden eller den hos oss mer traditionsbundna Alla helgons dag. Själv ser jag ingen anledning att inte göra både ock.
Jag älskar Haloween med alla vackra ljuslyktor och dagens skräcktema. För tredje gången var jag med i den lokala pumpatävlingen som avgörs på torsdagen innan, "spöknatta". Att skapa något är för mig alltid en blandning av ångest och extas. Den förra dominerar vanligtvis den inledande fasen. Likaså var det ångestladdat att lämna in pumpan för bedömning. Jag smög dit och ställde den när ingen såg, då gick det bättre. Första gången jag ställde ut så kom jag tvåa, och andra gången (förra året) så vann jag med min katt-pumpa.
Jag kände lite press att överträffa mig själv i år, vilket inte var så lätt då jag blev mycket nöjd med min kattpumpa. Jag funderade länge på vad jag skulle göra och om jag skulle använda samma teknik igen eller uppgradera till något mer avancerat. Jag hade fått en bild i huvudet hur coolt det skulle kunna bli med en eldsprutande drake på pumpan, men jag var osäker på om jag skulle lyckas förverkliga den och jag hade ju bara en chans på mig. Att göra en tiger var jag också lite inne på, men nackdelen med att välja ett realistiskt mönster är att det blir så jättetydligt om man misslyckas någonstans. Lika så ville jag ett tag göra ett porträtt av Jonathan, men hade jag misslyckats med det hade det känts nästan som ett svek på något sätt. Det var inte förrän jag satt med kniven i hand och pumpan i knäet och bläddrade bland tigerbilder på google som jag kände att det var just en drake jag ville göra och ingen randig katt. Jag provade att googla på "dragon pumpkin" för inspiration vilket visade sig vara ett stort misstag. Herrejäklar vilka alster folk därute gör! Snacka om att känna sig otillräcklig och värdelös.
Gjorde en ny sökning bara på "drake" och efter en hel del letande så hittade jag en föregångare som kändes rätt. Att hitta på en helt egen design hade jag vid det laget inte självförtroende för så jag skissade av förlagan och gjorde ändringar där hag tyckte att det behövdes för att passa min pumpa. Resultatet blev det ni ser ovan och jag blev till slut riktigt nöjd med den och en timme efter att jag smugit iväg från att ha lämnat pumpan till bedömning i parken så fick jag ett samtal från arrangörerna som talade om att jag hade vunnit förstapris i år igen! Lättnaden var enorm. För att inte tala om glädjen över det generösa priset: ett presentkort på 500:- på den lokala Ica affären. Det kommer att komma väl till pass i vår då jag blir arbetslös igen!
För mig är Halloween en glädjens dag, och den behövs för att balansera upp den efterföljande Alla helgons dag som mer är fylld med tunga minnen och saknad.
För ca en månad sedan tog jag bort min fina golden retriever Jonathan Han började i somras bli dålig i bakbenen, han förlorade styrseln i dem när han blev fysiskt ansträngd och detta blev snabbt värre och på slutet gick det inte ens att gå 20 meter in i skogen innan han säckade ihop i bakdelen. Trots upprepade prover, undersökningar och försök med medicinering tvingades vi konstatera att veterinären inte kunde göra något för honom. Tungt naturligtvis även om det är rätt beslut.
Men idag på alla helgons dag så minns jag honom, min fina Jimbo och de andra som inte längre fick finnas kvar hos mig lite extra.
Jag älskar Haloween med alla vackra ljuslyktor och dagens skräcktema. För tredje gången var jag med i den lokala pumpatävlingen som avgörs på torsdagen innan, "spöknatta". Att skapa något är för mig alltid en blandning av ångest och extas. Den förra dominerar vanligtvis den inledande fasen. Likaså var det ångestladdat att lämna in pumpan för bedömning. Jag smög dit och ställde den när ingen såg, då gick det bättre. Första gången jag ställde ut så kom jag tvåa, och andra gången (förra året) så vann jag med min katt-pumpa.
Jag kände lite press att överträffa mig själv i år, vilket inte var så lätt då jag blev mycket nöjd med min kattpumpa. Jag funderade länge på vad jag skulle göra och om jag skulle använda samma teknik igen eller uppgradera till något mer avancerat. Jag hade fått en bild i huvudet hur coolt det skulle kunna bli med en eldsprutande drake på pumpan, men jag var osäker på om jag skulle lyckas förverkliga den och jag hade ju bara en chans på mig. Att göra en tiger var jag också lite inne på, men nackdelen med att välja ett realistiskt mönster är att det blir så jättetydligt om man misslyckas någonstans. Lika så ville jag ett tag göra ett porträtt av Jonathan, men hade jag misslyckats med det hade det känts nästan som ett svek på något sätt. Det var inte förrän jag satt med kniven i hand och pumpan i knäet och bläddrade bland tigerbilder på google som jag kände att det var just en drake jag ville göra och ingen randig katt. Jag provade att googla på "dragon pumpkin" för inspiration vilket visade sig vara ett stort misstag. Herrejäklar vilka alster folk därute gör! Snacka om att känna sig otillräcklig och värdelös.
Gjorde en ny sökning bara på "drake" och efter en hel del letande så hittade jag en föregångare som kändes rätt. Att hitta på en helt egen design hade jag vid det laget inte självförtroende för så jag skissade av förlagan och gjorde ändringar där hag tyckte att det behövdes för att passa min pumpa. Resultatet blev det ni ser ovan och jag blev till slut riktigt nöjd med den och en timme efter att jag smugit iväg från att ha lämnat pumpan till bedömning i parken så fick jag ett samtal från arrangörerna som talade om att jag hade vunnit förstapris i år igen! Lättnaden var enorm. För att inte tala om glädjen över det generösa priset: ett presentkort på 500:- på den lokala Ica affären. Det kommer att komma väl till pass i vår då jag blir arbetslös igen!
För mig är Halloween en glädjens dag, och den behövs för att balansera upp den efterföljande Alla helgons dag som mer är fylld med tunga minnen och saknad.
För ca en månad sedan tog jag bort min fina golden retriever Jonathan Han började i somras bli dålig i bakbenen, han förlorade styrseln i dem när han blev fysiskt ansträngd och detta blev snabbt värre och på slutet gick det inte ens att gå 20 meter in i skogen innan han säckade ihop i bakdelen. Trots upprepade prover, undersökningar och försök med medicinering tvingades vi konstatera att veterinären inte kunde göra något för honom. Tungt naturligtvis även om det är rätt beslut.
Men idag på alla helgons dag så minns jag honom, min fina Jimbo och de andra som inte längre fick finnas kvar hos mig lite extra.
2014-08-23
19:47:17
Körtävling i Jättendal
Var till Jättendal idag på körtävlingen "Freddys Minne", en tävling över 1,5 ml där kommunikationen mellan häst (åsna) och kusk testas i olika övningar. De olika tävlingsmomenten var precisions körning, flytta last från punkt A till punkt B, backa i vinkel, gissa sädesslagen, gissa antal söm i en burk, köra över plattor, trava över presenning, svara på tre frågor om hästar och häst-/ körsport och köra/rida rakt. Under hela turen skulle man dessutom ha ögonen med sig och räkna hästskor som kunde finnas utlagda på olika kluriga ställen.
Precisionen var svår tyckte jag. det var 155cm mellan konorna och min vagn är 140, och jag har bara kört den ett par gånger ännu och inte hunnit få in känslan för vart den finns någonstans. Det var dessutom trångt mellan portarna mot för vad jag varit van vid på tidigare tävlingar. Så där finns stort utrymme för förbättring. Jag körde i tre konor av sex eller sju konpar, och ingen av dem var Harleys fel (fy Hanna).
Flytta lasten var superlätt, det sysslar vi ju med en del hemma till vardags då det var inga problem för Harley och mig :)
Backningen var ännu en utmaning. Vi hade precis börjat få till backningen rakt bakåt något sådär sista körtillfället innan tävlingen. Några steg i all fall. Nu var det ganska mycket svårare. Det var lite motigt i början, han förstod inte riktigt vad jag ville med att styra honom åt sidan. Men sedan verkade det som att han fattade att vi skulle "parkera" i den där rutan som var så då skötte han det nästan själv. Stolt matte!
Gissa sädesslag var heller ingen större svårighet, men den övningen skötte jag själv. Gissa sömmar var svårare, det var dessutom en massa skruvar i burken för att försvåra övningen. Jag gissade på 33, men det var 41 så det gick väll sådär. Men svårt att öva på just det..
Plattkörningen gick fint. Man skulle köra så att vänstra däcket hamnade ovanpå plator som var utlagda på marken. Jag missade en av fem, men åter igen var det min styrning som felade och inte hur Harley svarade på mina hjälper.
Trava över pressenning gick väll sådär. Harley gick över, men det blev skritt istället och därför poängavdrag. Men detta kan vi nog träna på!
Frågrna var svåra. Det var någon hjälptygel jag aldrig sett förut, något som såg ut som flugägg på ett hästben (stygnflugeägg dök upp i huvudet) och en bågdäckel. Åter igen svårt att förbereda sig på detta, men missen var mitt "fel".
Rakkörningen skulle ske i trav, men återigen blev det skritt. Detta eftersom jag styrde vilt för att hålla oss på rak kurs och han tog det då som en förhållning. Rakt blev det då sannerligen inte, men vi höll oss innanför markeringarna så det räknades i vilket fall :)
Sammanfattningsvis så slutade vi trea av tre körekipage. Men helt ok ändå med tanke på att vi var så oförberedda. Jag var nöjd med Harley och hans kondition och det var viktigast. Nu har vi (jag) en hel del att träna på tills nästa år!
2014-08-16
11:15:41
Åsneföreningens årliga utställning 2014
Den 2a augusti var det äntligen dags för åsneutställning i mina trakter. Det var fem år sedan sist och den gången gav verkligen mersmak. Övriga år är det nästan 40 mil till närmsta ställe så nu ville jag verkligen maxa upplevelsen! Jag anmälde alla mina tre, Harley, Noice och deras dotter Jamila i allt de kunde ställa upp i (Jamila kunde bara vara med i utställning + lydnad pga hennes ålder).
Noice körde jag in veckan innan för att kunna anmäla även henne i de två körklasserna. Hon har ju varit, och är, lite speciell och kan svara med att fly undan press i vissa situationer. Hon gjorde några "rusningar" även under inkörningen, men för det mesta agerade hon mycket förståndigt. Men jag vågade inte köra henne med Emmas fina tävlingsvagn, så jag lånade en låg liten rockard till henne på utställningen som var bra i storlek för henne, men där jag tyvärr inte såg något rakt fram, förutom åsnerumpan då. Jag var lite nervös att stressen på utställningen skulle få henne att gå tillbaka lite och bli mer "avstängd" men det blev faktiskt tvärt om. Hon till och med lyssnade på Magda när jag lämnade över ledrepet till henne i lydnadsklassen och hoppningen, vilket kändes riktigt bra. Plus att hon gick fint med Magda i den ridna dressyren. Jag har ju vetat en tid nu att hon har blivit tryggare och vågat lite och lyssna mer på mig, men först nu fick jag kvitto på att hon även kan överföra denna nyfunna trygghet på andra ledare. Noice var mer lyhörd än vad hon någonsin varit och skötte sig fint i alla grenar hon ställde upp i. Jag var inne på att sälja henne förut då jag behövde minska ner på antalet åsnor, men det kändes aldrig riktigt bra att lämna ifrån sig en åsna med "problem".
Hon blev till och med andra bästa sto på utställningen, och det trodde jag verkligen inte på förhand. Så slutledningsvis så har jag en riktigt fint sto i söta Noice :)
Jamila var ju inte fyllda två år när utställningen hölls så hon kunde bara vara med på utställningen och på lydnaden. Åldersgränsen för övriga grenar var från tre år. Vilket så här i efterhand var jäkligt tur, för om jag hade anmält henne i lika mycket som de vuxna fick utstå så hade hon kurkat ihop fullständigt. Bara upplevelsen att vara hemifrån, åka transport och se allt nytt runt omkring var egentligen nog för henne. Hon var väldigt mamma-sjuk eftersom hon först veckan innan hade separerats från Noice (som fortfarande lät henne dia). Men hon skötte sig ändå riktigt fint och till och med travade bra på bedömningen, något hon inte gjort hemmavid.
Jamila föll trots sin unga ålder domaren i smaken och blev till min stora förvåning bästa sto, och BIM efter Harley.
Noice körde jag in veckan innan för att kunna anmäla även henne i de två körklasserna. Hon har ju varit, och är, lite speciell och kan svara med att fly undan press i vissa situationer. Hon gjorde några "rusningar" även under inkörningen, men för det mesta agerade hon mycket förståndigt. Men jag vågade inte köra henne med Emmas fina tävlingsvagn, så jag lånade en låg liten rockard till henne på utställningen som var bra i storlek för henne, men där jag tyvärr inte såg något rakt fram, förutom åsnerumpan då. Jag var lite nervös att stressen på utställningen skulle få henne att gå tillbaka lite och bli mer "avstängd" men det blev faktiskt tvärt om. Hon till och med lyssnade på Magda när jag lämnade över ledrepet till henne i lydnadsklassen och hoppningen, vilket kändes riktigt bra. Plus att hon gick fint med Magda i den ridna dressyren. Jag har ju vetat en tid nu att hon har blivit tryggare och vågat lite och lyssna mer på mig, men först nu fick jag kvitto på att hon även kan överföra denna nyfunna trygghet på andra ledare. Noice var mer lyhörd än vad hon någonsin varit och skötte sig fint i alla grenar hon ställde upp i. Jag var inne på att sälja henne förut då jag behövde minska ner på antalet åsnor, men det kändes aldrig riktigt bra att lämna ifrån sig en åsna med "problem".
Hon blev till och med andra bästa sto på utställningen, och det trodde jag verkligen inte på förhand. Så slutledningsvis så har jag en riktigt fint sto i söta Noice :)
Jamila var ju inte fyllda två år när utställningen hölls så hon kunde bara vara med på utställningen och på lydnaden. Åldersgränsen för övriga grenar var från tre år. Vilket så här i efterhand var jäkligt tur, för om jag hade anmält henne i lika mycket som de vuxna fick utstå så hade hon kurkat ihop fullständigt. Bara upplevelsen att vara hemifrån, åka transport och se allt nytt runt omkring var egentligen nog för henne. Hon var väldigt mamma-sjuk eftersom hon först veckan innan hade separerats från Noice (som fortfarande lät henne dia). Men hon skötte sig ändå riktigt fint och till och med travade bra på bedömningen, något hon inte gjort hemmavid.
Jamila föll trots sin unga ålder domaren i smaken och blev till min stora förvåning bästa sto, och BIM efter Harley.
Och kära goa superåsnan Harley var som alltid coolheten personifierad. Snygg, snabb och lyhörd: han vann nästan alt! BIS på utställningen, först i galoppen, etta i riden dressyr och dressyrkörningen och bäst i lydnadstävlingen. I hoppningen blev han tvåa pga ett missförstånd på första hindret som ledde till att han sprang förbi. I terrängkörningen gjorde han det bra, men kusken (jag) var slut i huvudet efter den långa påfrestande dagen så jag körde helt enkelt över två hindermarkeringar. Missnöjd? Nej, verkligen inte. Hur skulle jag kunna vara det!
Min förra åsna Rosalea var med på utställningen med sin nya ägare, men hon hade tyvärr ingen vidare dag. Hon som blev BIM på förra utställningen kom nu sist och hon var inte direkt "på" på tävlingsmomenten heller. Alla åsnor var lite off den här dagen med nästan 30 graders värme och den ena tävlingsgrenen efter den andra. Förra året så var utställningen och tävlingarna förlaggda på 2 dagar, vilket var betydligt mycket bättre för både folk och åsnor. Men detta år så var det så få anmälda åsnor (och tre av de anmälda kom aldrig heller) så föreningen kunde inte rättfärdiga att boka upp anläggningen och domarna i två dagar. Eftersom det var så få åsnor anmälda (6 stycken) så blev det aldrig direkt någon längre paus för dem att bara koppla av. Blir det endagars nästa år också så måste jag begränsa anmälningarna betydligt mer, kanske tre tävlingar per åsna som mest.
2014-08-14
18:54:02
På följe med forbönderna
I Juli så kör några ur gruppen "Hälsinglands forbönder" en tredagarstur runt sjön norr Dellen. I år hade jag frågat om Harley och jag fick följa med, vilket vi glädjande nog fick! Det skulle bli så spännande att hänga på ett mer erfaret gäng på tur och roligt att inte vara ensamt ekipage på resan. Lite ensamma blev vi ändå för fast Harley är en ganska rapp åsna så kunde han inte rå på de älgakliv som de kallblodstravare som drog de andra ekipagen kunde stoltsera med. Vi kom ohjälpligt mer och mer på efterkälken för varje steg. Första dagen försökte jag trava ikapp på de delar av vägen där vagnen rullade lätt. Men det håller inte i längden. Harley var i god kondition och kunde gott skritta 3-4 mil på en dag utan att vara allt för medtagen. Men travtränad var han inte. Det var därför en ganska trött åsna som rullade in på lägerplatsen en god stund efter de andra på den första eftermiddagen.
De andra hade med sig ett stort militärtält, samt en husvagn (som körts dit med bil), men själv sov jag på vagnen bredvid Harleys hage. Lite längre ifrån än vad jag hade tänkt från början för Harley hade tråkigt och ville komma in i tältet :)
Det är ju aldrig kul att känna sig jäktad så istället för att vänta på att de andra skulle komma i ordning så bestämde jag mig istället för att ta tillfället i akt att bege oss iväg före de andra. Om de inte kom ikapp oss innan så skulle vi träffas på den förutbestämda rastplatsen efter dryga halva sträckan. Vi hann vänta i drygt 10 minuter innan de andra ekipagen rullade in på platsen. Gott om tid för att sela av och fodra Harley, och för mig att ta en simtur i Dellen! Men så fort vi rullade iväg så började vi tappa på de andra igen. Men denna gång lät jag dem gå före. Harley skulle få spara sina krafter för dagens etapp var utlovad att bli tuff. Efter ett antal kilometer så kom vi ikapp de andra igen som tvingats stanna och vänta assistans pga av en tappsko. Harley och jag passade på att köra vidare efter att vi gjort upp om en ny plats att sammanstråla på. Nu var vi bara ca 5 km från målet. Vi rullade iväg bakom de andra som vanligt, men jag märkte att vi tappade lite mindre på dem nu. Kanske deras hästar lugnat sig något. Harley kändes fräsch och i en större korsning så bad jag honom trava lite för att komma ur vägen för sommartrafiken, men när jag frågade om han ville sakta av så fick jag ett "nej tack" till svar och han travade raskt på i säkert en kilometer. Efter det var vi så gott som ikapp igen och nu var det inte långt kvar så vi travade lite då och då vilket resulterade i att vi bara var 50-100m bakom de andra när de svängde upp på campingplatsen där vi skulle övernatta. Jag var lad åt att jag tagit med mig hage till Harley för det var många som var nyfikna och ville klappa på honom och jag ville att han skulle få vara ifred och koppla av. Binder man fast ett djur så går de flesta fram såvida ingen säger ifrån åt dem, men de allra flesta respekterar faktiskt en hage och åsnan kan då välja själv att gå fram om den skulle vela vara social. Harley ignorerade alla försök till kontakt totalt, så jag var nog rätt ute i att förbjuda kontakt den kvällen.
Dag två så åkte vi åter igen iväg först av alla och hela dagen väntade vi oss att bli omkörda. Det hände också men först långt senare än vad jag hade trott. Vi var inte alls långt ifrån startplatsen när de andra ekipagen rullade förbi oss. Och vi kunde trava med så att vi var med de andra in till inkörningen vilket var trevligt. Harley var knappt svettig, men märkbart nöjd med långtur för denna gång. Medan vi väntade på skjuts hem så passade jag på att doppa Harley i sjön. Fast den var så långgrund just där vi var så 25 meter ut var han ändå knappt blöt om kotorna :)
Sammanfattningsvis så blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt mig i och med att vi körde större delen av sträckan själva. Det sociala blev ju mest på kvällarna, och den typen av socialt umgänge har jag lite svårt med. Fast det var trevligt att träffa och prata med andra människor som har detta ganska smala intresse gemensamt med mig, så visst fanns det behållning! Om vi gör det igen? Möjligt. Det var ju trots allt en mycket trevlig upplevelse. Men kanske det får bli en långtur med bara åsneekipage nästa gång, nu när Noice är inkörd.
Vem hakar på? ;)
De andra hade med sig ett stort militärtält, samt en husvagn (som körts dit med bil), men själv sov jag på vagnen bredvid Harleys hage. Lite längre ifrån än vad jag hade tänkt från början för Harley hade tråkigt och ville komma in i tältet :)
Det är ju aldrig kul att känna sig jäktad så istället för att vänta på att de andra skulle komma i ordning så bestämde jag mig istället för att ta tillfället i akt att bege oss iväg före de andra. Om de inte kom ikapp oss innan så skulle vi träffas på den förutbestämda rastplatsen efter dryga halva sträckan. Vi hann vänta i drygt 10 minuter innan de andra ekipagen rullade in på platsen. Gott om tid för att sela av och fodra Harley, och för mig att ta en simtur i Dellen! Men så fort vi rullade iväg så började vi tappa på de andra igen. Men denna gång lät jag dem gå före. Harley skulle få spara sina krafter för dagens etapp var utlovad att bli tuff. Efter ett antal kilometer så kom vi ikapp de andra igen som tvingats stanna och vänta assistans pga av en tappsko. Harley och jag passade på att köra vidare efter att vi gjort upp om en ny plats att sammanstråla på. Nu var vi bara ca 5 km från målet. Vi rullade iväg bakom de andra som vanligt, men jag märkte att vi tappade lite mindre på dem nu. Kanske deras hästar lugnat sig något. Harley kändes fräsch och i en större korsning så bad jag honom trava lite för att komma ur vägen för sommartrafiken, men när jag frågade om han ville sakta av så fick jag ett "nej tack" till svar och han travade raskt på i säkert en kilometer. Efter det var vi så gott som ikapp igen och nu var det inte långt kvar så vi travade lite då och då vilket resulterade i att vi bara var 50-100m bakom de andra när de svängde upp på campingplatsen där vi skulle övernatta. Jag var lad åt att jag tagit med mig hage till Harley för det var många som var nyfikna och ville klappa på honom och jag ville att han skulle få vara ifred och koppla av. Binder man fast ett djur så går de flesta fram såvida ingen säger ifrån åt dem, men de allra flesta respekterar faktiskt en hage och åsnan kan då välja själv att gå fram om den skulle vela vara social. Harley ignorerade alla försök till kontakt totalt, så jag var nog rätt ute i att förbjuda kontakt den kvällen.
Dag två så åkte vi åter igen iväg först av alla och hela dagen väntade vi oss att bli omkörda. Det hände också men först långt senare än vad jag hade trott. Vi var inte alls långt ifrån startplatsen när de andra ekipagen rullade förbi oss. Och vi kunde trava med så att vi var med de andra in till inkörningen vilket var trevligt. Harley var knappt svettig, men märkbart nöjd med långtur för denna gång. Medan vi väntade på skjuts hem så passade jag på att doppa Harley i sjön. Fast den var så långgrund just där vi var så 25 meter ut var han ändå knappt blöt om kotorna :)
Sammanfattningsvis så blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt mig i och med att vi körde större delen av sträckan själva. Det sociala blev ju mest på kvällarna, och den typen av socialt umgänge har jag lite svårt med. Fast det var trevligt att träffa och prata med andra människor som har detta ganska smala intresse gemensamt med mig, så visst fanns det behållning! Om vi gör det igen? Möjligt. Det var ju trots allt en mycket trevlig upplevelse. Men kanske det får bli en långtur med bara åsneekipage nästa gång, nu när Noice är inkörd.
Vem hakar på? ;)
Avslutar med en bild på mitt lilla kryp-in på vagnen, där har jag det bra!
2014-08-14
18:12:21
Vandringstur med packåsna
Det här inlägget har legat opublicerat hur länge som helst pga av att jag inte orkat gå igenom alla bilder, men här kommer det äntligen :)
Till kristihimmelsfärdshelgen åkte Harley, jag, Magda & Thomas till Måga i Ljusdal för att följa ljusnanleden en bit. Vi hade bara helgen på oss så att gå hela biten upp till Laforsen och tillbaka var inte att tänka på. Plus att det skulle vara semester och trevligt, inte självplågeri. Det började sådär lagom bra. All packning var med, men jag hade glömt att byta skor så det var foppatofflor på fötterna. Ingen höjdare att gå långt i sånna så snälla mamma som var med för att köra hem bil och transport fick åka en extra gång och hämta mina riktiga skor. Vi grundade med köpepizza medan vi väntade. Dagen var riktigt varm så det gällde att dricka mycket. Leden börjar en bit ifrån ljusnan och går den första biten längs med välanvända breda stigar mestadels på sandmo. Det var väldigt lättgånget och en bra mjukstart för oss alla. Harley var lite motsträvig när det kom till att gå över små diken och rännilar som passerade stigen men det gick mestadels fint. Alla höga skutt över decimeterbreda "diken" fick oss i alla fall att bli bättre och bättre på att göra fast lassen som han bar på. Största utmaningen kom strax före dagens campingplats då vi var tvungna att passera en djup stening bäck på en spång bestående av två plankor. Kraftiga plankor visserligen som jag bedömde borde bära Harley utan problem, men ändå en rejäl utmaning. Jag hade gärna undvikit denna bit, men efter noggranna tittar på kartan kunde vi konstatera att det inte fanns några alternativ. Över bäcken, eller avbryta turen. Efter en låång stunds trugande så gick Harley på försiktiga steg över spången och det blev mycket beröm och klappar av min modiga kille. Vi gjorde camp strax därefter på en jättefin plätt bredvid älven och Harley kunde koppla av i sin hage.
Dag 2 började med en ny liten pärs. En massa fallna träd blockerade leden för oss och den ända lämpliga omvägen tillbaka till leden var att gå en bit längs med stranden först. Lättare sagt än gjort. Harley var fullständigt övertygad om att vi skulle ha han ner i älven och vägrade länge sätta sin fot på stranden. Med förenade krafter kunde vi få honom fast så han i vart fall inte kunde backa, och efter ett tag tog han mod till sig och kom efter oss. Det är i stort sätt den ända regeln jag har när jag tränar mina åsnor. De får stå stilla hur länge de vill om något är otäckt eller om de inte vill, men de får inte backa! Efter att Harley övervunnit även denna rädsla så verkade det som att han bestämt sig för att inte ifrågasätta så mycket utan att lita på vårt omdöme så nästa bro vi kom till traskade han över som ingenting. Vilket var tur för det var en hel del svårigheter för en åsna på sträckan som följde. Broar, spångar, gyttja och djupa diken. Allt gick som en dans och Harley följde på slak lina. Det var en fysiskt tuffare etapp då leden bland annat gick över ett berg i närheten av Färila. Skönt nog så var det inte gassande sol denna dag utan mulet och duggregn. Vi gjorde camp i Föne i en skogsglänta där en förbipasserande bybo fick syn på oss och varnade alla andra bybor för "utlänningar på stöldturne"! Dag 2 skulle vi inte hinna så långt. Vi diskuterade till och med om vi skulle strunta i att gå den sista etappen. Men enligt kartan gick leden tillbaka till Ljusnan, och det var för lockande för att avstå. Längs med älven blev leden sämre. Här var det endast en smal stig som gick upp och utför branter på skrå och med flera träd precis vid stigen. Tack och lov att Harley var klok nog att se vart han skulle få plats och vart han var tvungen att avvika från stigen för jag hade själv fullt upp med att hålla mig kvar på stigen vissa bitar! Sista biten gick han på tå som en bergsget och det var fascinerande att se. Jag hade då lämnat över ledrepet till Thomas som tog sig fram bättre än mig. Själv var jag mer i vägen för stackars Harley. Men upp kom vi och fram till vägen hittade vi där mamma kom och hämtade upp oss med bil och hästtransport.
Tre dagar kommer man inte jättelångt på, men det kändes väldigt lagom såhär första turen. Den ska ju vara rolig och ge mersmak för både folk och fä :)
Till kristihimmelsfärdshelgen åkte Harley, jag, Magda & Thomas till Måga i Ljusdal för att följa ljusnanleden en bit. Vi hade bara helgen på oss så att gå hela biten upp till Laforsen och tillbaka var inte att tänka på. Plus att det skulle vara semester och trevligt, inte självplågeri. Det började sådär lagom bra. All packning var med, men jag hade glömt att byta skor så det var foppatofflor på fötterna. Ingen höjdare att gå långt i sånna så snälla mamma som var med för att köra hem bil och transport fick åka en extra gång och hämta mina riktiga skor. Vi grundade med köpepizza medan vi väntade. Dagen var riktigt varm så det gällde att dricka mycket. Leden börjar en bit ifrån ljusnan och går den första biten längs med välanvända breda stigar mestadels på sandmo. Det var väldigt lättgånget och en bra mjukstart för oss alla. Harley var lite motsträvig när det kom till att gå över små diken och rännilar som passerade stigen men det gick mestadels fint. Alla höga skutt över decimeterbreda "diken" fick oss i alla fall att bli bättre och bättre på att göra fast lassen som han bar på. Största utmaningen kom strax före dagens campingplats då vi var tvungna att passera en djup stening bäck på en spång bestående av två plankor. Kraftiga plankor visserligen som jag bedömde borde bära Harley utan problem, men ändå en rejäl utmaning. Jag hade gärna undvikit denna bit, men efter noggranna tittar på kartan kunde vi konstatera att det inte fanns några alternativ. Över bäcken, eller avbryta turen. Efter en låång stunds trugande så gick Harley på försiktiga steg över spången och det blev mycket beröm och klappar av min modiga kille. Vi gjorde camp strax därefter på en jättefin plätt bredvid älven och Harley kunde koppla av i sin hage.
Dag 2 började med en ny liten pärs. En massa fallna träd blockerade leden för oss och den ända lämpliga omvägen tillbaka till leden var att gå en bit längs med stranden först. Lättare sagt än gjort. Harley var fullständigt övertygad om att vi skulle ha han ner i älven och vägrade länge sätta sin fot på stranden. Med förenade krafter kunde vi få honom fast så han i vart fall inte kunde backa, och efter ett tag tog han mod till sig och kom efter oss. Det är i stort sätt den ända regeln jag har när jag tränar mina åsnor. De får stå stilla hur länge de vill om något är otäckt eller om de inte vill, men de får inte backa! Efter att Harley övervunnit även denna rädsla så verkade det som att han bestämt sig för att inte ifrågasätta så mycket utan att lita på vårt omdöme så nästa bro vi kom till traskade han över som ingenting. Vilket var tur för det var en hel del svårigheter för en åsna på sträckan som följde. Broar, spångar, gyttja och djupa diken. Allt gick som en dans och Harley följde på slak lina. Det var en fysiskt tuffare etapp då leden bland annat gick över ett berg i närheten av Färila. Skönt nog så var det inte gassande sol denna dag utan mulet och duggregn. Vi gjorde camp i Föne i en skogsglänta där en förbipasserande bybo fick syn på oss och varnade alla andra bybor för "utlänningar på stöldturne"! Dag 2 skulle vi inte hinna så långt. Vi diskuterade till och med om vi skulle strunta i att gå den sista etappen. Men enligt kartan gick leden tillbaka till Ljusnan, och det var för lockande för att avstå. Längs med älven blev leden sämre. Här var det endast en smal stig som gick upp och utför branter på skrå och med flera träd precis vid stigen. Tack och lov att Harley var klok nog att se vart han skulle få plats och vart han var tvungen att avvika från stigen för jag hade själv fullt upp med att hålla mig kvar på stigen vissa bitar! Sista biten gick han på tå som en bergsget och det var fascinerande att se. Jag hade då lämnat över ledrepet till Thomas som tog sig fram bättre än mig. Själv var jag mer i vägen för stackars Harley. Men upp kom vi och fram till vägen hittade vi där mamma kom och hämtade upp oss med bil och hästtransport.
Tre dagar kommer man inte jättelångt på, men det kändes väldigt lagom såhär första turen. Den ska ju vara rolig och ge mersmak för både folk och fä :)
2014-04-18
21:02:00
Vårkänslor i Oppli!
Hos kaninerna så är det nytt bäbisrekord. Både Carla och Silverax toppade formen med åtta respektive fyra ungar och nykomlingen Fabiola fick sju välskapta små i sin första kull! Fabiola bodde med de andra två, men en vecka innan beräknad nedkomst så fick hon storstryk av någon av de andra (troligen Silverax som är mest dominant) vilket resulterade i ett halvt öra mindre och sårskorpor över hela kroppen. Jag trodde aldrig att hon skulle behålla kullen om hon var dräktig, men det gjorde hon. Och en jättebra mamma är hon dessutom som lyckats få alla sju välmående, välväxta och busiga. De verkar förutom "wiener" genen för vitfläck även ha ärvt mammans supertemperament. Inga räddharar i den buren inte!
Ankorna värper på bra och nästan varje dag ligger två fina ankägg i redet (eller ibland utanför). Jag har sparat ägg i tre veckor nu och sedan igår ligger de i kläckaren. Bara nu att vänta i 27 dagar till och hålla tummarna att de är befruktade och att allt går som jag hoppas så det blir älling-lycka i maj!
Även hos åsnorna njuts det av våren. Lilla Jamila har börjat brunsta för första gången och flörtar för fullt med pappa Harley. Han är ju kastrerad och verkar mest tycka hon är lite jobbig, men hänger lite halvhjärtat på henne ibland. Vi har nu börjat komma igång med vagnsträningen. Konditionen är väll inte på topp (inte så konstigt när de har ståt i hagen hela vintern och knappt vågat röra sig på isen) men motivationen på Harley är det inget fel på. Öronen fram och gasen på, då är det kul att vara ute!
..höll nästan på att glömma att presentera ännu ett nytillskott på gården! Det är en liten kaninhona vid namn Leonora som är av rasen New zeeland red som förutom att vara en urgullig färgklick i kaninskaran även förhoppningsvis kommer att bidra till aveln med rasens många goda egenskaper.
Ankorna värper på bra och nästan varje dag ligger två fina ankägg i redet (eller ibland utanför). Jag har sparat ägg i tre veckor nu och sedan igår ligger de i kläckaren. Bara nu att vänta i 27 dagar till och hålla tummarna att de är befruktade och att allt går som jag hoppas så det blir älling-lycka i maj!
Även hos åsnorna njuts det av våren. Lilla Jamila har börjat brunsta för första gången och flörtar för fullt med pappa Harley. Han är ju kastrerad och verkar mest tycka hon är lite jobbig, men hänger lite halvhjärtat på henne ibland. Vi har nu börjat komma igång med vagnsträningen. Konditionen är väll inte på topp (inte så konstigt när de har ståt i hagen hela vintern och knappt vågat röra sig på isen) men motivationen på Harley är det inget fel på. Öronen fram och gasen på, då är det kul att vara ute!
..höll nästan på att glömma att presentera ännu ett nytillskott på gården! Det är en liten kaninhona vid namn Leonora som är av rasen New zeeland red som förutom att vara en urgullig färgklick i kaninskaran även förhoppningsvis kommer att bidra till aveln med rasens många goda egenskaper.
2014-03-30
12:26:46
Mer om åsneavel..
Skrev ett mail till svenska hästavelsförbundet för en tid sedan och frågade om jag fick visa mina åsnor på sommarpremieringar. Reglerna är att avelsorganisationen måste ha tecknat ett avtal med svenska hästavelsförbundet för att få delta, och avelsorganisationen för åsnorna om jag fattat rätt är just SH. Fick detta svar:
"Hej!
Såg att detta mail hamnat i skräpposten och antog då att du inte fått svar på din fråga.
Det är vår verksamhetsledare Christina Storm som ansvarat för avtalen. Enligt Christina har de diskuterat detta och valt att åsnor inte ska delta på sommarpremieringarna.
Med vänlig hälsning Maria Andersson Svenska Hästavelsförbundet "
Jag har sökt denna Christina via mail för att få svar på några funderingar jag har. Bland annat vilka som deltog i diskussionerna som ledde fram till beslutet och vad det grundades på. Men jag har ännu inte fått något svar. Ska ringa vid tillfälle, men det är svårt när man jobbar på dagarna att hinna under kontorstid.
De har alltså valt att åsnor ska vara exkluderade från avelsbedömning. Hur är det seriöst av en avelsorganisation? De skriver själva om sina sommarpremieringar att "Syftet med sommarpremieringarna är att främja kvalitet och utveckling av svensk hästavel samt förebygga ärftliga sjukdomar hos hästar."
Om man är ansvarig avelsorganisation för en ras, bör man då inte ta ett visst ansvar för den då och ge den de bästa förutsättningarna? Att kunna göra bruksprov samt få godkänd exteriörbedömning tror jag är ett gott steg på vägen för att kunna höja statusen på våra djur. Frågan är väll bara om det ligger i SHs intresse att låta oss göra det, de verkar ju helst se att vi inte finns alls..
2014-02-10
20:20:00
Tankar om framtidens åsneavel
I går fick Ahsante flytta till sitt nya hem. Har ju haft honom ute på annons ett ganska bra tag, men jag har haft två villkor som jag inte varit beredd att rucka på. Han skulle flytta till någon som vill använda honom och jag prutar inte på priset. Jag hade kunnat sälja honom flera gånger om som hästsällskap, men det är inte tillräckligt. Nu föll äntligen alla pusselbitar på plats, och trots att det skär i hjärtat att vinka ajö till min första egenuppfödda åsna så känns det att det var rätt.
Priset ja, jag begärde 8000:- för honom. Vilket när man kollar runt bland annonser på internet kan tyckas vara i överkant. Såg så sent som i förrgår två åsnor som såldes för 2000:- styck, eller båda för 3000:- ! Annars ser man ofta åsnor, och speciellt då hingstföl för 4-6000:-
I min värld finns det ingen anledning till att en åsna ska kosta mindre än en hundvalp!
Priset ja, jag begärde 8000:- för honom. Vilket när man kollar runt bland annonser på internet kan tyckas vara i överkant. Såg så sent som i förrgår två åsnor som såldes för 2000:- styck, eller båda för 3000:- ! Annars ser man ofta åsnor, och speciellt då hingstföl för 4-6000:-
I min värld finns det ingen anledning till att en åsna ska kosta mindre än en hundvalp!
Så jag började fundera varför det ser ut såhär på åsnemarknaden idag. "Det är marknaden som bestämmer", "större tillgång än efterfrågan" är två argument som förklarar detta till viss del. Men är det så? Jag skulle vilja hävda att det är säljarens marknad. Det är vi som sätter priset och vi som bestämmer vem vi vill sälja till. Det är också vi som bestämmer hur vi avlar.
Det handlar inte om att göra aveln "lönsam", det är helt ok att det sker på hobbynivå (plus/minus noll). Men så länge man går back på varje föl finns ingen anledning för uppfödare att till exempel köra en bit extra för att betäcka med "rätt" hingst utan det blir hingsten i grannbyn eller egen hingst som används (oftast på samma enda sto) i år efter år. Det är dåligt för avelsbasen och det är dåligt för avelsarbetet.
Det handlar inte om att göra aveln "lönsam", det är helt ok att det sker på hobbynivå (plus/minus noll). Men så länge man går back på varje föl finns ingen anledning för uppfödare att till exempel köra en bit extra för att betäcka med "rätt" hingst utan det blir hingsten i grannbyn eller egen hingst som används (oftast på samma enda sto) i år efter år. Det är dåligt för avelsbasen och det är dåligt för avelsarbetet.
Men, det kommer alltid finnas de som får föl som inte kan eller vill behålla sina hingstföl och då dumpar priset på dem. Det kommer vi inte komma ifrån. Men det behöver inte vara katastrof. Om standardpriset ligger på, säg 10000:- så kommer den seriösa köparen fråga sig varför någon säljer sitt djur för 3000:-. De oseriösa kommer inte fråga, men dem vill vi inte sälja till heller. Ett högre pris uppmuntrar också köparen att fundera igenom vad det är den vill ha och betala för. Idag blir det första åsneköpet lätt en impulsgrej och intresset och kunskapen växer fram eftersom. Det motsatta skulle vara att föredra.
Jag själv resonerade som så att det finns ingen direkt anledning att ta på sig det extra kostnaden och arbetet som det innebär att få hingsten godkänd och därmed fölet fullstammat när vi ändå inte har en fungerande stambok. En stambok är en viktig ingrediens för att öka den seriösa aveln. Men varför ska en hingstägare kosta på att få sin hingst godkänd och inskriven i stamboken om han sedan inte får några bokningar för att stoägarna redan går back och inte vill betala?
Att vara inskriven i stamboken ska vara som en värdehandling. Självklart ska en sådan åsna vara värd lite extra.
Att vara inskriven i stamboken ska vara som en värdehandling. Självklart ska en sådan åsna vara värd lite extra.
Ett högre pris kan göra det svårare att få sålt djur (även om det inte går helt lätt idag heller då man ser många "hyllvärmare" bland åsneannonserna), så är det nästan säkert. Men det kan också göra att de som planerar sin avel tänker efter både en och två gånger innan planerna sätts till verket, vilket bör vara positivt. Jag tycker inte man bör ta ett föl om man inte har möjlighet att behålla den oavsett kön på fölet.
Min idé om hur man kan uppnå detta är att låna lite från kattaveln. Ge Åsneföreningen mer tyngd. Sätt upp tydliga riktlinjer för aveln, till exempel minimipris eller schablonpris för olika åldersgrupper och kön (naturligtvis ska man få sätta högre pris om man vill). Ett sto bör vara värt ett par tusen mer, inte för att hon kan få föl utan för att hingsten kommer kosta mer i kastrering. Man bör även rekommendera någon sorts utställnings- eller bruksmerit på avelsdjuren (både sto och hingst). Det finns säkert massa mer bra saker man kan lägga till än vad jag kommer på just nu.
Att följa dessa riktlinjer ska inte vara ett krav för medlemskap, men som uppfödare ska man med stolthet kunna skriva i sin annons att "man följer Åsneföreningens riktlinjer i fråga om avel och försäljning".
2014-01-22
19:56:03
Mysteriet Youtube
Jag blir alltid så perplex när jag får ett meddelande om att en ny person börjat prenumerera på mitt youtubekonto. För att få lägga upp filmer numera så måste man ha en egen kanal som det heter. På min kanal ligger bara hemmafilmer av dålig teknisk kvalitet filmade med skakig hand av min gamla Samsung digitalkamera. Alla innehåller sekvenser på mina åsnor och andra djur. De ligger ju där för att jag vill kunna se dem själv och dela med mig till de närmast sörjande. Varför någon utomstående skulle ha intresse av att se dem övergår mitt förstånd.
Nu kollade jag igenom statistiken från 2013, och här kommer lite förbluffande statistik:
Jag har 19546 unika visningar på samtliga filmer under året. Jag har fått 17 nya prenumeranter (INGEN av dessa är någon jag känner btw) och 61 ”gilla” klick.
41% av de som tittat (och varit inloggade) har varit män. 36% av visningarna har skett i USA, 9,9% i Sverige. Saudiarabien låg länge tvåa men slutade som nr sex med 4,9% av visningarna. Det land med minst visningar var Guadeloupe där en person någon gång under året klickade på mitt klipp ”big donkey” och tittade på en sekvens där min då nya åsna Noice står rakt upp och ner i hagen.
Sammanfattningsvis så jisses vad jag slösat bort tid för många människor världen över XD
2014-01-10
13:24:00
Åsneost :)
Har under vintern experimenterat en hel del med osttillverkning. Det är verkligen inte det lättaste att få till ost av åsnemjölk! Färskost har varit ganska lätt att få till, men igår var första gången jag fick mjölken att dela sig riktigt bra så jag kan göra en fastare ost, typ brie (är tanken i alla fall). Det blir också mycket mindre ost av åsnemjölk. Dels för att mjölken har andra sammansättningar, men också naturligtvis för at Noice som jag mjölkar har haft mjölk nu i 1,5 år. Naturligtvis blir den lite urvattnad vid det laget :)
Av tre dagars mjölkning får jag en dryg deciliters ost!
Annat jag har provat att göra på åsnemjölken är detta:
Dricka: Som helt vanlig mjölk, smakar som minimjölk (mycket lite fett) men sötare och nästan en ton av mandel.
Varm choklad: Gott, men smaken påminner om sån där ögonblickschokladdryckspulver man blandar i vatten (som jag gillar, men inte lika fyllig som den hemgjorda drickchokladen jag är van att göra)
Av tre dagars mjölkning får jag en dryg deciliters ost!
Annat jag har provat att göra på åsnemjölken är detta:
Dricka: Som helt vanlig mjölk, smakar som minimjölk (mycket lite fett) men sötare och nästan en ton av mandel.
Varm choklad: Gott, men smaken påminner om sån där ögonblickschokladdryckspulver man blandar i vatten (som jag gillar, men inte lika fyllig som den hemgjorda drickchokladen jag är van att göra)
Bröd: Jag har haft mjölken som degvätska i mitt surdegsbröd vilket gav ett skitgott bröd rent ut sagt :)
Färskost: Syrad med citronsyra eller ättika. En aning grynig i konsistensen. Löste sig ganska dåligt i matlagning. Smaken har jag inte riktigt fått till med rätt salthalt. Sötman blir ganska framträdande
Ost: Har ännu ej smakat (den ska ju lagras), men ser lovande ut.
Stuvning: Gjorde stuvade mackaroner på åsnemjölken och kan inte påstå att jag märkte någon skillnad
På huden: Jag har tagit åsnemjölkens påstådda "mirakel"-effekter med en nypa salt, men självsprickorna på fingrarna är faktiskt borta.
I morgon ska jag göra glass!
Färskost: Syrad med citronsyra eller ättika. En aning grynig i konsistensen. Löste sig ganska dåligt i matlagning. Smaken har jag inte riktigt fått till med rätt salthalt. Sötman blir ganska framträdande
Ost: Har ännu ej smakat (den ska ju lagras), men ser lovande ut.
Stuvning: Gjorde stuvade mackaroner på åsnemjölken och kan inte påstå att jag märkte någon skillnad
På huden: Jag har tagit åsnemjölkens påstådda "mirakel"-effekter med en nypa salt, men självsprickorna på fingrarna är faktiskt borta.
I morgon ska jag göra glass!
Nedan ostmassan som den ser ut när den separerat från vasslen
2013-11-18
16:39:00
Längtar till vintern!
Stallbygget är nästan färdigställt. Elektrikern kommer sista gången i morgon och jag har snart ett stall med ljusa boxar, varm o go sadelkammare och rinnande vatten! För första gången ser jag fram emot vintern i stallet istället för att bara härda ut. Inget mer fylla hinkar i badkaret och släpa ut, eller springa upp till "sadelkammaren" (skrubben) på övervåningen o hämta träns eller selar. Jag kommer fota lite när det är klart och lägga in.
Jamila har nu bott tre nätter i egen box. Hon är inte jättenöjd, men hon har i alla fall mamma vägg i vägg. Pojkarna bor i gamla stalldelen. I och med att jag börjat separera Noice och Jamila på nätterna så är juvret fullt på Noice på morgonen när jag kommer ut. Perfekt, för då får jag ju mjölka igen! Jag älskar åsnemjölk som både är gott och nyttigt, men jag spar så mycket som möjligt för att få ihop till den exklusiva pule-osten (åsneost). Den kostar 3000:- kilot om man ska köpa den. Enda chansen jag har till o få prova blir därför att göra lite själv!
Jamila har nu bott tre nätter i egen box. Hon är inte jättenöjd, men hon har i alla fall mamma vägg i vägg. Pojkarna bor i gamla stalldelen. I och med att jag börjat separera Noice och Jamila på nätterna så är juvret fullt på Noice på morgonen när jag kommer ut. Perfekt, för då får jag ju mjölka igen! Jag älskar åsnemjölk som både är gott och nyttigt, men jag spar så mycket som möjligt för att få ihop till den exklusiva pule-osten (åsneost). Den kostar 3000:- kilot om man ska köpa den. Enda chansen jag har till o få prova blir därför att göra lite själv!
Viste ni detta om åsnemjölk?
* Åsnemjölk är det djurslag var mjölk har närmast lika sammansättning till människans bröstmjölk. Därför gavs den länge som ett substitut för bröstmjölk till små barn, och används fortfarande så i vissa delar av världen
* Åsnemjölk har sedan antiken och fram tills idag används i kosmetiskt syfte. Den har bland annat en utslätande effekt på rynkor och hjälper till att hålla huden ljus och lindra pigmentförändringar
* Åsnemjölk har angetts diverse medicinska egenskaper och användes förr i behandlingen av en lång rad sjukdomar, från leverproblem till astma.
* Många som är allergiska mot komjölk tål åsnans mjölk då den saknar det protein som många allergiker reagerar på.
* Åsneost är för närvarande världens dyrast ost (följt av älgost) med ett kilopris på 3000SEK och uppåt
2013-10-05
20:59:45
Ankor som inte kan simma!
Igår flyttade istället två nya kaniner hit. Det är gotlandskaninerna Öyvind och Fabiola som ska bli basen i min gotlandskaninuppfödning. Jag började med Svensk päls i år, kaninerna Carla och Calle. Men på grund av nya regler gällande märkning av kaniner så är det inte längre möjligt för mig att föda upp dem för försäljning. Förr hade varje kaninuppfödare själva märkutrustning och skötte märkningen med tatuering i öronen på kaninungarna. Det tog en sekund sedan var det gjort och kaninerna hoppade iväg utan att visa några större obehag. En stund senare var de helt som vanligt. Idag är det olagligt. Kaninerna måste öron märkas av veterinär, med sövning. Att söva en liten kaninunge är inte riskfritt för att inte tala om kostnaden. 400:- tar min veterinär för öronmärkning av en unge. När man säljer ungar för 300:- så säger det sig självt att det är en omöjlig ekvation. Visst är det en hobby med kaniner, men jag vill inte hjälpa till att bevara rasen av ren välgörenhet. Det finns andra billigare sätt, ringmärkning är ett exempel . Du beställer hem ringar i den storlek som du gissar att ungen kommer att växa upp till att bli och klämmer fast dem runt skenbenet med en tång. Eftersom kaninungens ben är mycket mindre än vad ringen är dimensionerad för så händer det ofta att ringen trillar av. Eller så blir kaninen större o grövre än vad som är normalt för rasen vilket gör att ringen stasar benet och måste klippas bort. För att inte tala om att ringen kan orsaka skav – med infektionsrisk som följd, och att en metallring mot huden knappast kan vara behaglig för en utekanin när temperaturen kryper ner runt minus tjugo.. Ett annat alternativ är att chipmärka kaninen. Men det får du vad jag vet heller inte göra själv, och vill du själv kunna använda märkningen för att identifiera ungarna i en kull så lär du ha köpt en chipläsare för mycket pengar. Man kan också göra som flertalet uppfödare att helt enkelt välja att inte följa lagen och fortsätta att märka själv. Men det vill inte jag göra.
På gotlandskaninerna däremot har de kommit med en tillfällig lösning där man istället för märkning kan välja att fylla i en beskrivningsblankett där man fyller i så tydligt som möjligt kaninens yttre kännetecken. På Svensk pälskaniner fungerar tyvärr inte detta då alla i rasen är svarta med vita stickelhår. Så därför säljer jag mina Pälskaniner till någon som kan se till att deras för rasen värdefulla gener inte går förlorade.
Idag var jag och hälsade på Rosalea. Hon har bott uppe i Fränsta med Emma och hennes två åsnor sedan i början på sommaren. Hon har verkligen funnit sig till rätta med en ny BFF i hagen och en massa tjejer som är frikostiga med klappar och kel. Hon verkade glad att se mig och bjöd på mycket kramar och mys. Men när det var dags att gå var hon lika glad att stanna med sina nyfunna åsnevänner, precis så som man vill att det ska vara.
När jag kom hem så var ankorna ute och gick på gårdsplanen. De har precis börjat få vara lösa så de har ännu inte varit bortom synhåll från deras ankhus och vet därför inte att de har en stor fin å att simma i alldeles bakom ladan. Jag bestämde mig för att locka ner dem till ån och bjuda dem på en lyxig simtur i oförorenat vatten (ankor är grymt snabba på att skita ner sitt vatten!). Efter MYCKET lock och pock o lite vallning så var de nere vid ån. De var högst tveksamma och verkade inte fatta att det var vatten alldeles nära så jag motade dem hjälpsamt åt rätt håll. Jodå, ankorna kom i vattnet men sedan var det panikslaget kakel o kvackanden och flaxande studsande ankor som på snabbast möjliga sätt tog sig upp på land igen. Å här trodde jag att alla ankor kunde simma..
2013-09-07
21:52:50
Höstnyheter
Sedan jag skrev sist har jag blivit arbetslös. Det var inte helt oväntat, jag visste ju att företaget inte gick så bra som vi hoppats. Men synd är det ju i vilket fall. Ekonomiskt kommer det bli tufft men den positiva aspekten är att jag nu kommer hinna få klart allt som måste göras innan vintern. Det är en hel del som jag hela tiden skjutit på framtiden för tiden har helt enkelt inte funnits. Men nu ska det bli gjort!
Jag har även fått hjälp från oväntat håll. "Farbror" Stig har kommit hit och hjälpt mig få hundstaketet på plats. Det är ett pågående projekt, men nu är det snart uppe! Vi (med "vi" menar jag 80% stig och 20% jag) jobbar på bra och gjuter fast stolpar och ska snart ha upp det nya nätet. Han är otrolig Stig. Jag har inte vågat fråga hur gammal han är men skulle gissa på 70 drygt och stark som en oxe och vigare än mig är han defenitivt. Tråkigt har han också så han är glad att få vara här och hjälpa till. Win, win alltså! Jag har ju varken farfar eller morfar kvar så jag adopterar honom gärna!
I den här farten så kommer jag nog hinna komma i gång med åsnorna på riktigt också. Skulle vara kul att få Noice inkörd till vintern så jag kan köra par framför släden.
I kaninboxen händer det grejer! Både Silverax och Carla har varsin kull. Carla fick 6 st svensk pälsungar och Silverax en korsningskull (gotland+sv päls) på 2 st några veckor senare. Jag visste ju att hon inte fått fler än tre ungar tidigare så detta visar nog på att hon inte är en särskilt bra avelshona med tanke på att avelsmålet är en bra självhushållskanin som avelsmål. Det var dåliga ljusförhållanden, men här är de flesta av familjen kanin:)
2013-08-05
20:37:00
Vagnstur mellan Stråsjö och Oppli (med mellanlandning i Ljusdal)
Efter sommarens långtur skulle vagnen som vi hade lämnat i min pappas stuga hem igen. Det var tänkt att jag skulle ta den på släpvagnen med bilen, men jag blev mer o mer sugen på o köra den hem med Harley istället. Så så fick det bli. Det var jag Harley och Malakai den här gången som begav oss ut på vägarna. För att spara på milen så blev det bara bilvägar denna gång. Vi hade ju bara helgen på oss. Allt kördes upp till stråsjö på fredagskvällen och klockan tio i åtta morgonen därpå så gav vi oss iväg. Harley var riktigt positiv och till och med kom fram när jag bar på selen och lät sig villigt selas. Annars kan han tycka det är lite otäckt med själva påselningen, han är ju lite strykrädd av sig. När selen väl var på så upptäckte jag att det inte satt vare sig skakelremmar eller selstickor i seltungorna på selen där jag alltid sätter dem. Panik! Letade överallt utan att hitta några. De måste ha blivit kvar i bilen! Jaha, vad gör man. Jag började febrilt tänka ut alternativ till skakelremmar, något provisorium jag kunde använda. Inget jag kom på kändes särskilt säkert. Så jag bad faktiskt i ren desperation min gamle vän körkarlen Rolf om hjälp att komma på något. Honom har jag inte pratat med sedan innan han dog ett halvår eller så tidigare. Otroligt nog så fick jag en ganska tydlig ingivelse att "kolla selen". Men det hade jag ju gjort. Nåja, man ska inte ignorera intuitionen när man ber om den så jag kollade igen. Ingenting. Gick till andra sidan, inge.. eller vänta. På draglädren av alla ställen hängde både selpinnar och dragläder i en prydligt ihopknäppt rad. Duktiga ordningssamma Magda måste ha hängt dem där efter förra turen! Men vad glad jag blev! Harley kunde äntligen spännas för och så gav vi oss iväg.
Stråsjö ligger i en dal omgivet av berg på alla sidor. Så ut ur Stråsjö är det uppför över en väldig massa stigningar. Ljusdal å sin sida ligger nere i dalgången med älven Ljusnan längst ner. För att gå däremellan måste man alltså uppför berget för att sedan ha nästan bara nedför ända tills man når Ljusdal. Jag och Malakai gick uppför de värsta backarna för att spara på Harley, men det blev ändå mycket åkande om jag jämför med turen tidigare i sommar då vi gick nästan hela tiden. Halvvägs mellan Ljusdal och Stråsjö ligger svartsjöarna (de heter möjligtvis något annat på kartan, men det är så jag alltid hört dem benämnas) på varsin sida av vägen. I närheten finns en grusplan där det alltid brukar stå några husvagnar uppställda. Det finns även en iordninggjord parkering för fiskesugna. Vädret var perfekt, sol, varmt och en lätt bris. Lika perfekt för fiske som en långtur. Men sån tur hade jag att jag var helt själv vid båda sjöarna! Det var bara en familj bestående av fem storlommar som lite motvilligt förflyttade sig till andra sidan sjön när jag gjorde läger vid stranden.
Jag hade bestämt mig för att inte bryta upp tidigare än klockan två, och helst inte förrän vid fyra tiden, så jag hade minst tre timmar att fördriva. Efter att Harley blivit avklädd och fått sitt så lämnade jag honom i skuggan från några ståtliga tallar där han kopplade av direkt. Ibland kan han vara lite rastlös på våra raster så det var skönt att se att han verkligen kopplade av och vilade upp sig inför nästa etapp. Min lunch var frukost i repris, något så oglamoröst som rågkakor med mjukost (med briesmak!) och vatten. Eller ja, jag hade gott om annat o smaska på också. Att vara nyttig var inte ett av målen med denna turen:)
Jag blev naturligtvis badsugen och efter att ha besegrat strandlinjen (vilken var full av vassa stenar som någon lagt ut) så simmade jag ut i sjön. Det var så ljuvligt så jag kan inte beskriva det i bara ord. Efter en liten stund hör jag Malakai hålla på o gnälla på stranden. Han tyckte inte alls om att matte var ute i det stora blå. Sedan han som valp gått igenom den tunna vårisen så har han varit riktigt skeptisk, för att inte säga rädd, för allt vad vatten heter om det innebär att bli blöt mer än om nosen och möjligtvis tassarna. Nu studsade han runt i strandbrynet helt klart uppjagad trots att jag försökte tala om för honom att jag inte alls hade problem, det var rent av riktigt mysigt. Och plötsligt tog han ett stort skutt ut i vattnet och simmade målmedvetet rakt mot mig. Jag har aldrig sett en hund simma med huvudet så högt över vattnet förut, som om han med ren viljestyrka lyfte sig ända till bogen ur vattnet medan han paddlade på framåt i rask takt. Jag var så otroligt paff och lite rörd över att han tyckte jag var viktig nog att konfrontera sin egen vattenrädsla för men jag försökte uppmuntra honom så gott jag kunde och följde med honom in till stranden igen när han nått fram till mig. Han var så nöjd med sig själv att han gjorde en rejäl borzoi-segerdans runt timmerbordet och en extratur ut i skogen så att kottarna yrde. Farbror Harley rynkade missnöjt på mulen åt vattendropparna som yrpannan till hund virvlade runt sig åt alla håll. Han tänkte då INTE bada, då kunde matte hellre gott drunkna, såg han ut att tänka. En stund senare badade jag igen och även då kom den vite lille prinsen simmandes, men han var inte fullt lika uppjagad denna gång. Tyckte säkert matte var bra korkad som gjorde om samma fadäs en gång till på så kort tid.
Jag tog mycket foton och videofilmer på resan, men det är de där små sakerna som man önskar att man kunde få komma ihåg precis som det var. Hur Malakai såg ut när han simmade för första gången, de vackra lommarna som bara försvann för att en stund senare dyka upp igen flera hundra meter bort på vattenytan. Hur fjärilarna dansade pardans runt Harleys huvud, eller svalorna som var i full färd att lära sina ungar luftakrobatikens ädla konst. De hade en vit på väg de små:)
Sånt vill jag ha kvar. En liten stund vid den där sjön var jag fullständigt i nuet, och fullständigt lycklig. Jag saknade inget.
Jag tog mycket foton och videofilmer på resan, men det är de där små sakerna som man önskar att man kunde få komma ihåg precis som det var. Hur Malakai såg ut när han simmade för första gången, de vackra lommarna som bara försvann för att en stund senare dyka upp igen flera hundra meter bort på vattenytan. Hur fjärilarna dansade pardans runt Harleys huvud, eller svalorna som var i full färd att lära sina ungar luftakrobatikens ädla konst. De hade en vit på väg de små:)
Sånt vill jag ha kvar. En liten stund vid den där sjön var jag fullständigt i nuet, och fullständigt lycklig. Jag saknade inget.
Lugnet stördes av en bil som stannade till uppe på parkeringen och tre män klev ur. De hade kanske planerat att ägna sig åt något som inte kunde utföras inför publik (eller så var de bara rädda för åsnor), för de åkte igen efter att ha fått syn på oss. Men magin var bruten och klockan var över två så jag packade ihop våra saker, selade för Harley och sen fortsatte vi uppför den sista biten på berget. Det är få saker som kan vara så knäckande som när man ser krönt där framme, bara för att finna ett nytt krön längre bort när man äntligen nått upp. Så var det att gå uppför mot Ljusdal. Hade jag inte varit i så gott sällskap så hade jag nog misströstat. Malakai med sin varma päls började lida i värmen. Han ville oftare och oftare stanna vid någon av de många små rännilar som passerade under vägen. Men så äntligen var vi där vid det sista krönet, och därifrån skulle allt vara utför!
Träden på bilden ovanför berörde mig verkligen. Jag kunde inte se vilken sorts lövträd det var (al?) men hon växte så tätt inpå tallen att de kändes som ett par som höll om varandra. Runt dem fanns spår efter en tidigare skövling. Alla andra vuxna träd i närheten var borta. Kanske berörde deras omfamning även hen som körde skördaren så att de skonades.
Eftersom allting sluttar mot Ljusdal så kunde vi tidigt urskönja riktmärken som jag kände igen. Kyrkan var det första som avtecknade sig, därefter vattentornet. En större men lägre byggnad syntes också tydligt. Kan det vara ridhuset o stallet i Sjöbo?
Jag hade bestämt mig för att stanna till vid Kajevall, skidanläggningen som så vitt jag vet inte har någon aktivitet på sommaren. En bom hade satts upp som inte hade funnits där dagen innan men den tog vi oss lätt runt genom att lämna vagnen vid vägen. Tyvärr var Harley sådär rastlös som han kan vara. Han ville inte alls vila utan hellre utforska stugorna och skjulen på platsen. Någon större lust att knata runt på en skidanläggning (uppför!) hade jag inte. Ville han vandra så kunde han gott göra det framför vagnen istället. Så det blev en kort paus innan vi spände för och fortsatte färden. Malakai var trött nu och fick åka vagn hela tiden resten av dagen.
Jag hade bestämt mig för att stanna till vid Kajevall, skidanläggningen som så vitt jag vet inte har någon aktivitet på sommaren. En bom hade satts upp som inte hade funnits där dagen innan men den tog vi oss lätt runt genom att lämna vagnen vid vägen. Tyvärr var Harley sådär rastlös som han kan vara. Han ville inte alls vila utan hellre utforska stugorna och skjulen på platsen. Någon större lust att knata runt på en skidanläggning (uppför!) hade jag inte. Ville han vandra så kunde han gott göra det framför vagnen istället. Så det blev en kort paus innan vi spände för och fortsatte färden. Malakai var trött nu och fick åka vagn hela tiden resten av dagen.
Jag hade försökt nå min mammas kusin Hans som jag visste bodde i krokarna där jag hade tänkt göra läger för natten men inte lyckats få tag i honom. Jag provade igen när vi närmade oss men utan att få svar. Det var bitvis villaområden i utkanten av Ljusdal så det kändes inte alls bra att bara chansa och slå upp hage på någon av de många täkterna, trots att vallen var balad och klar. Men när vi passerar Hans gård så ser jag honom komma gåendes. Han har travhästar och ska till o ta in några för natten. Hästarna reagerar som hästar oftast gör när de ser oss komma: De frustar och stånkar och springer så långt ifrån oss som de bara kan! Förståeligt nog så var han tveksam till att vi skulle kampa inom direkt synhåll för de hästarna som skulle vara ute under natten. Men han hade en hage en bit bort som var tom då några stolpar hade rasat och tråden bitvis låg nere. Den kunde vi få göra läger i! Det blev perfekt för jag kunde använda de befintliga stolparna och bara skära av hagen med mina så att den blev lagom stor och säker. Det var gjort på en minut. Därefter gjorde hungern sig påmind. Harley och Malakai mumsade glatt i sig maten men själv hade jag inte med någon. Jag hade räknat stenhårt med att kunna beställa ut hämtpizza då min camp skulle vara så pass nära Ljusdal. På så sätt slapp jag både släpa med och hantera spritköket på den här turen. Jag ringde pizzerian och pratade med någon som lät misstänkt likt ett barn. Jag sa vad jag ville ha och gav dem adressen till Hans "och en liten bit till". Det där sista försvann någonstans på vägen. Det skulle ta 25 minuter så jag gjorde klart vagnen för natten. Bredde den extra presenningen över kapellet och gjorde fast den, flyttade packningen till marken under vagnen eller sätet och bäddade åt Malakai och mig på flaket. När jag tittade på klockan nästa gång så hade det redan gått 20 minuter! Jag skyndade upp på vägen med Malakai i hasorna och såg precis pizzabilen backa ner från Hans infart och ur synhåll. Jag trodde de hade åkt, men så dök de upp igen. Tydligen hade Hans pekat dem på rätt väg. Svårt att förklara adressen till en hage ett stenkast från vägen. Glad för att äntligen få tag i min mat så viftar jag med min hundralapp för att göra rätt för mig. "Har du bara den?" frågar en av killarna i bilen. Eh, ja? Jag tog inte med mig plånboken för jag var rädd att tappa den. Jag hade räknat ut före att pizzan jag ville ha kostade 65:-, drickan 15:- och utkörningen kostade 15:- (per pizza). En hundring borde räcka precis så det var allt jag tog med mig!
Nej, det skulle tydligen kosta 135.- Reklambladet jag hade läst i var tydligen gammalt. Både pizzan och utkörningen kostade nu betydligt mer. Jaha, jag såg drömmen om en varm pizza i magen blåsa bort när jag lite snopen drog tillbaka handen med den nu ganska skämmiga hundralappen. "Äh, men ta pizzan nu så får du betala resten nästa gång!" Säger den andre killen. Kille nummer ett ser inte överlycklig ut över detta erbjudande men opponerar sig inte. Okej, det känns lite dumt, men jag är hungrig så jag tar pizzan och lämnar över den otillräckliga hundralappen, tackar så mycket och går tillbaka mot hagen samtidigt som bilen gasar iväg så att gruset sprutar. En bit bortanför hagen vänder de och kommer tillbaka. En vild och lite desperat tanke for genom huvudet att de ska ta tillbaka pizzan! Men när de stannar så vill kille nr ett bara fråga lite om Harley och vart vi är på väg. Han tyckte det var "sjukt långt" o jag svarar att jo ja, det kanske det är (beror ju på vad man jämför med). Kille nr två ser fortfarande inte glad ut o säger ingenting. Jag är rädd att jag inte var särskilt trevlig då jag ändå inte var helt övertygad om att de inte skulle ta ifrån mig min mat. När jag äntligen öppnade locket på pizzakartongen så uppenbarade sig nästa miss i planeringen. Jag hade ju med flit inte tagit med riktig mat, därav hade jag heller inte packat något mattillbehör som typ bestick! Jag övervägde att slita pizzan itu med händerna men ville helst slippa bli så kladdig. I stället kom jag ihåg att jag packat en morakniv i Harleys rykthink. En gammal kniv som jag hittat i en släde på gården nån gång i våras. Två drag mot klänningen så var den "ren" nog att ätas med. Bakterierna som kunde ha bebott den eggen måste i vart fall ha varit preskriberade för länge sedan. Apropå bakterier så var mina händer och naglar kanske inte i bästa bordsskick heller. Men det är lustigt med smuts o smuts. Visst var nagelbanden gröna av tuggat gräs som jag rensat från bettet på Harleys huvudlag. Och självsprickorna fulla med åsnedamm. Men Harley är ju inte äcklig så då är smutset från honom heller inte äckligt. Logist, eller hur?
Jag satt uppe o läste så länge det var bra ljus ute, men det var bra skönt att krypa in i sovsäcken när kvällen kom. Malakai var också trött. Han hoppade direkt upp på vagnen och gosade ner sig ovanpå min sovsäck. Sedan sov han vid fotändan som en stock tills morgonen efter. Han är så gullig Malakai för han ska alltid ha sitt morgongos när jag vaknar. Han väcker mig aldrig, men när jag väl börjar röra på mig ålar han fram. Det är ett underbart sätt att vakna till på. Nu kom han krypandes upp längs vagnen, under sätet och upp till ansiktet. Goa hund:)
Nej, det skulle tydligen kosta 135.- Reklambladet jag hade läst i var tydligen gammalt. Både pizzan och utkörningen kostade nu betydligt mer. Jaha, jag såg drömmen om en varm pizza i magen blåsa bort när jag lite snopen drog tillbaka handen med den nu ganska skämmiga hundralappen. "Äh, men ta pizzan nu så får du betala resten nästa gång!" Säger den andre killen. Kille nummer ett ser inte överlycklig ut över detta erbjudande men opponerar sig inte. Okej, det känns lite dumt, men jag är hungrig så jag tar pizzan och lämnar över den otillräckliga hundralappen, tackar så mycket och går tillbaka mot hagen samtidigt som bilen gasar iväg så att gruset sprutar. En bit bortanför hagen vänder de och kommer tillbaka. En vild och lite desperat tanke for genom huvudet att de ska ta tillbaka pizzan! Men när de stannar så vill kille nr ett bara fråga lite om Harley och vart vi är på väg. Han tyckte det var "sjukt långt" o jag svarar att jo ja, det kanske det är (beror ju på vad man jämför med). Kille nr två ser fortfarande inte glad ut o säger ingenting. Jag är rädd att jag inte var särskilt trevlig då jag ändå inte var helt övertygad om att de inte skulle ta ifrån mig min mat. När jag äntligen öppnade locket på pizzakartongen så uppenbarade sig nästa miss i planeringen. Jag hade ju med flit inte tagit med riktig mat, därav hade jag heller inte packat något mattillbehör som typ bestick! Jag övervägde att slita pizzan itu med händerna men ville helst slippa bli så kladdig. I stället kom jag ihåg att jag packat en morakniv i Harleys rykthink. En gammal kniv som jag hittat i en släde på gården nån gång i våras. Två drag mot klänningen så var den "ren" nog att ätas med. Bakterierna som kunde ha bebott den eggen måste i vart fall ha varit preskriberade för länge sedan. Apropå bakterier så var mina händer och naglar kanske inte i bästa bordsskick heller. Men det är lustigt med smuts o smuts. Visst var nagelbanden gröna av tuggat gräs som jag rensat från bettet på Harleys huvudlag. Och självsprickorna fulla med åsnedamm. Men Harley är ju inte äcklig så då är smutset från honom heller inte äckligt. Logist, eller hur?
Jag satt uppe o läste så länge det var bra ljus ute, men det var bra skönt att krypa in i sovsäcken när kvällen kom. Malakai var också trött. Han hoppade direkt upp på vagnen och gosade ner sig ovanpå min sovsäck. Sedan sov han vid fotändan som en stock tills morgonen efter. Han är så gullig Malakai för han ska alltid ha sitt morgongos när jag vaknar. Han väcker mig aldrig, men när jag väl börjar röra på mig ålar han fram. Det är ett underbart sätt att vakna till på. Nu kom han krypandes upp längs vagnen, under sätet och upp till ansiktet. Goa hund:)
Dag två kom vi snart ut på asfalt och sedan följde vi asfaltsvägar nästan hela vägen. Det är lite otäckt att köra där bilarna har en hastighetsbegränsning på 80 km i timmen. Visst har hästekipage företräde (även åsneekipage), men hur kul är det att ha rätt när det ändå är en själv som skulle råka mest illa ut vid en kollision? Men bitvis finns inget alternativ. Som tur är så är Harley så cool i trafiken. Han kan böja undan huvudet när en riktigt stor lastbil eller husbil passerar, jag tror har tycker det viner otäckt i öronen av luftdraget, men han viker inte från vägen. Han har lärt sig var på vägen som jag vill ha honom och han håller sig där om jag inte ber om annat. Om det inte råkar vara en lagning i asfalten förstås, eller -gud förbjude- ett hål!
Fördelen med asfalt är att vagnen rullar så lätt och fint och man slipper vassa stenar som fastnar i hovarna. Efter nästan två mil var det dags för rast vid Hedstatjärnen. Även här fick vi vara ensamma inledningsvis. Mamma kom förbi med potatissallad och rostbiff så lunchen var räddad. Jag badade och Malakai "räddade" mig.
Fördelen med asfalt är att vagnen rullar så lätt och fint och man slipper vassa stenar som fastnar i hovarna. Efter nästan två mil var det dags för rast vid Hedstatjärnen. Även här fick vi vara ensamma inledningsvis. Mamma kom förbi med potatissallad och rostbiff så lunchen var räddad. Jag badade och Malakai "räddade" mig.
Efter Hedsta var det inte långt innan Harley började känna igen sig. Då kunde jag plocka fram boken och läsa en stund medan han skötte styrningen. Väl hemma hälsade han på sin son Ahsante som kanske hade blandade känslor inför pappas hemkomst. Lillkillen hade ju varit herre på täppan medan Harley varit borta, men lite kul var det att pappa kom hem så man har någon att leka med. Fast leka hade Harley inte alls någon lust att göra inledningsvis. Han gick ett varv och kollade läget på gården, sedan letade han upp den största sandgropen och hängav sig åt den så som bara han kan.
Sammanfattningsvis så är jag SÅ glad att jag gjorde den här turen!
Och Harley var glad att vara hemma igen ;)
Sammanfattningsvis så är jag SÅ glad att jag gjorde den här turen!
Och Harley var glad att vara hemma igen ;)
2013-07-26
19:12:52
ingen rubrik
Det finns dagar som den här då världen känns lite mörkare. Lite tom, nästan tvådimensionell. När man inte orkar hålla modet uppe, och måste låssas.
Jag har haft så fullt upp med jobb och projekt att dagarna verkligen gått i ett. De flyter ihop så det nästan är svårt att skilja en dag från en annan. Men så kommer ibland den där stunden på kvällen när man sätter sig ner och funderar på om jag ska dra igång ett nytt projekt eller bara ta det lugnt. Då fattas han.
Jag har haft så fullt upp med jobb och projekt att dagarna verkligen gått i ett. De flyter ihop så det nästan är svårt att skilja en dag från en annan. Men så kommer ibland den där stunden på kvällen när man sätter sig ner och funderar på om jag ska dra igång ett nytt projekt eller bara ta det lugnt. Då fattas han.
Nej jag måste ut o göra nytta
2013-07-24
19:06:00
Semester
Kort men intensiv semester i år. Hade bara 8 dagar att ta ut och ville spara några också så jag tog en vecka. Som tur var fick jag besök så jag hade jag lite hjälp att göra veckan värd sin semesterklassificering, så det inte bara blev jobb, fix och annat nyttigt.
Jag hade sett fram såå mycket mot årets långtur. Någon vandringstur i början av sommaren blev det ju inte på grund av min rygg som pajade ihop ett tag. Men prärievagnen lappades ihop och packades för avfärd och på onsdagsmorgonen gav vi oss ut på vägarna: två människor, en åsna och en ganska ovillig hund. Mantissa har jag med för att hon vaktar och för att hon varken jagar (som Malakai) eller badar i äckliga saker (som Jonathan). Men hon är en hemskt bekväm flicka som aldrig helt är nöjd om hon inte ligger i en säng (på kuddarna helst) eller soffa.
Jag hade sett fram såå mycket mot årets långtur. Någon vandringstur i början av sommaren blev det ju inte på grund av min rygg som pajade ihop ett tag. Men prärievagnen lappades ihop och packades för avfärd och på onsdagsmorgonen gav vi oss ut på vägarna: två människor, en åsna och en ganska ovillig hund. Mantissa har jag med för att hon vaktar och för att hon varken jagar (som Malakai) eller badar i äckliga saker (som Jonathan). Men hon är en hemskt bekväm flicka som aldrig helt är nöjd om hon inte ligger i en säng (på kuddarna helst) eller soffa.
Första dagen gick vi någonstans mellan 2-3 mil (oppli-letsberg-sillerbo och en liten bit till) med en lunchrast på vägen. Störst besvär hade vi nära början på turen när en vägbom blockerade vår väg. Det blev till att köra off road i full lutning men det gick bra tack vare att en person kunde leda Harley (jag) och den andre kunde hålla emot vagnen för glatta livet så att den höll sig på rätt köl. Efter en dryg mil kom vi på en liten stuga invid vägen. Nyfikna och trötta som vi var så kikade vi in och fann att det var en jättefin raststuga med eldstad i mitten. Perfekt då vi hade korv med oss som lunchmat. Mätta och belåtna fortsatte vi mot Sillerbo och sedan ut på Sandviksvägen.
Jag hade tänkt ett kvällspass också men det var ont om bra rastplatser på vägen så när vi kom på en fin efter Sandviksvägen så stannade vi där för natten. Det mest händelserika första dagen var nog när vi råkade skrämma slag på en flock hästar som gick på bete på sidan om vägen. De hoppade ur sin hage och sprang till skogs. Ägarna var ute länge med fyrhjuling och letade efter dem. Jag hoppas de kom till rätta till slut. Vi hade gått nästan hela sträckan för att spara på Harley som inte är så mycket körd under våren så vi var förståeligt nog lite slitna också. Annars hände inte mycket mer än att vi tog hand om oss o vilade. Jo, Mantissa jagade en cyklist (det kunde ju ha varit en våldsverkare).
Andra dagen började med backiga grusvägar på väg mot Sandvik. Upp upp upp gick det och sedan ner igen utför berget. Vagnen var ganska tungdragen i backarna med alla packning på så vi gick allihopa. Milen från föregående dag kändes verkligen på. Efter en dryg mil blev det rast invid badplatsen i Sandvik. Inte en människa syntes till och vädret inbjöd verkligen inte till bad. Fiske blev det heller inte något med. Sjön var långgrund så våra metspön räckte knappt utanför ankeldjupt vatten. Ett dass fanns i varje fall, vilket alltid är en välkommen bonus. Utsikten gick däremot inte att bli besviken på. Sedan hände inte så mycket mer den förmiddagen. Jo, Mantissa jagade en rottweiler (det kunde ju ha varit en björn).
Från Sandvik skulle vi ta gröntjärnsleden till gröntjärn till att börja med. Jag hade ingen aning om hur leden skulle vara. Om det överhuvudtaget skulle gå att ta sig fram med vagn eller om det kanske var en stig med spångar och bäckpassager. Det visade sig vara en utmärkt mysig väg som jag verkligen kan rekommendera!
Tyvärr fick jag se mer av den än jag ville då jag lyckades tappa en väska på vägen och fick gå en stor del av den tre gånger samma dag. Vid det laget var jag inte kompis med mina ben längre. Benhinnorna värkte, vaderna ömmade vid lättaste beröring och varenda tå var tejpad med kirurgtejp så att inte blåsorna skulle bli värre. Vår packning var fortfarande blöt efter gårdagens och nattens regnande så vi var glada att finna en vandringsstuga vid gröntjärn med fyra bäddar i. Vi installerade oss och jag fick skjuts iväg tillbaka till ledens början för att leta min tappade väska. En trött och ganska missnöjd hund placerade sig i en underslaf och flyttade sedan inte på sig förrän morgonen efter. Eller det är inte riktigt sant. Hon hann med att yla konstant i nära två timmar medan jag var iväg. Mammagrisen.
Efter en torr och lång natt (vi unnade oss en sovmorgon) så läste vi på info skylten i reservatet att det tydligen var förbjudet både att campa och att rida där. Tur att vi gick allihop och inte använde tältet!
Gröntjärns naturreservat är verkligen en jättetrevlig plats. Tjärnen har inget naturligt in eller utlopp utan höjer och sänker sig efter grundvattnets nivå. Som mest kan höjdskillnaden på den vara hela 14 meter om jag minns rätt. Förutom gröntjärn passerade vi ett antal fler vackra tjärnar och massor av dödisgropar. Leden var lika fin från gröntjärn och mot Stråsjö som den varit dittills. Men vi fick navigera runt stenbumlingar för att komma ut på den. Gissar att de är till för att hindra terrängfordon att köra på och förstöra lederna. Antar att de inte räknade med åsnedragna kärror när de satte upp dem. Denna etapp varden sista och totalt bara en dryg mil lång. Endå hann vi besöka två naturreservat. Gröntjärn reservatet som jag skrivit om och Gladbäckens naturreservat. Där drack vi jättegott källvatten och tittade på svampar. Eller ja, Magda tittade på svampar.
Gröntjärns naturreservat är verkligen en jättetrevlig plats. Tjärnen har inget naturligt in eller utlopp utan höjer och sänker sig efter grundvattnets nivå. Som mest kan höjdskillnaden på den vara hela 14 meter om jag minns rätt. Förutom gröntjärn passerade vi ett antal fler vackra tjärnar och massor av dödisgropar. Leden var lika fin från gröntjärn och mot Stråsjö som den varit dittills. Men vi fick navigera runt stenbumlingar för att komma ut på den. Gissar att de är till för att hindra terrängfordon att köra på och förstöra lederna. Antar att de inte räknade med åsnedragna kärror när de satte upp dem. Denna etapp varden sista och totalt bara en dryg mil lång. Endå hann vi besöka två naturreservat. Gröntjärn reservatet som jag skrivit om och Gladbäckens naturreservat. Där drack vi jättegott källvatten och tittade på svampar. Eller ja, Magda tittade på svampar.
Stråsjö är så fantastiskt vackert med sin blandning av odlingslandskap, skog, berg och vatten.
Lagom trötta och nöjda kom vi fram till min pappas stuga där vi bjöds på grillad mat. Fiskespöna och masken som vi (Harley) släpat med oss hade vi dittills inte fått användning för. Men när Harley fått skjuts hem så tog vi bilen till en liten sjö i närheten. Perfekt avslutning på mitt enveckas sommarlov!
Lagom trötta och nöjda kom vi fram till min pappas stuga där vi bjöds på grillad mat. Fiskespöna och masken som vi (Harley) släpat med oss hade vi dittills inte fått användning för. Men när Harley fått skjuts hem så tog vi bilen till en liten sjö i närheten. Perfekt avslutning på mitt enveckas sommarlov!
2013-05-09
14:27:58
Mitt första inlägg:)
Huvudparten av inläggen kommer att handla om min familj, vilka de allra flesta råkar vara fyrfota. Det är trots allt med dem jag spenderar det mesta av min dag, precis så som jag vill ha det!
