leineri.blogg.se

Jimbo pinkade på sig i natt. När jag kom upp var det pink i soffan på hans plats och pink i hundbädden där han låg. Halva hunden var blöt och varm av urin. Jag har inget emot att torka golv eller bada hund. Men finns det värdighet kvar? Bryr sig över huvud taget hundar om värdighet eller är det bara vi? Jag tror detta var fjärde eller femte gången han har gjort ifrån sig inne, och då räknar jag med de första olyckorna som valp. Han är en normalt en väldigt renlig hund. Jag ska inte försöka låssas som att jag kan sätta mig in i hur han tänker eller upplever världen. Men jag ser glädje hos honom när vi är ute på gården och han springer mot mig. Han springer orent, men det är inte smärta som stör rörelserna som förr var så klockrena. Det är sjukdomen som tagit en del av hans styrka i bakbenen. Igår när vi var ute så galopperade han inte. Fast än jag såg att han ville. Jag tror inte han litar på sin egen kropp längre. Hittills har han gjort det genom att kompensera, sprungit i fyrsprång istället för galopp. När är det nog? Jag vet ju att hade det gällt någon annans hund så hade jag sagt att det är bättre att göra det nu medan det finns någon värdighet kvar, någon glädje. Men jag kan inte föreställa mig honom utan liv i sig. Kan inte se mitt liv hur det skulle se ut utan honom. Det är själviskt, det vet jag, men det känns som att det är jag som ska dö.
När han först blev sjuk så kom det som från en klar himmel. En morgon så ville bakbenen hans inte lyda honom längre. Han kunde gå, men illa. Varför vet vi fortfarande inte för det spelar ingen roll medicinskt sett. Vare sig det är en infektion, svullnad på ryggraden, skada eller en tumör så är behandlingen den samma. Kortison. Smärtan försvann med tabletterna. Han fick tillbaka lite rörlighet och det mesta av känseln. Tabletterna fungerar fortfarande, men det blir inte bättre.
Jag vet att många inte förstår problemet: ”Du har ju så många andra djur”. Ja det har jag, och utan dem hade jag kanske inte orkat försöka så jag är väldigt tacksam. Jag älskar dem alla, men det är jag och Jimbo. Det har ju alltid varit vi. Han har funnits där genom hela mitt vuxna liv, han är en del av min identitet. Kanske den bästa delen.
Jag går förbi Smilas grav nästan varje dag där hon ligger i hagen. Jag tänker ibland på hur tragiskt det var att hon gick bort så ung. Allt låg framför henne. Försöker föreställa mig En andra grav bredvid hennes. Jag hör orden ”han fick ju i alla fall ett långt och bra liv mot för henne”. Men det innebär bara att jag förlorar så mycket mer denna gång. Med Sweetie var det lättare. Hon blev väldigt gammal så jag visste ju att hon levde på övertid. Hon hade ju även flera olika problem som gjorde att det inte fanns någon annan väg att gå. Det var svårt, men inte så här. Jag var inte heller ensam om det då hon främst var min mammas hund. Det finns ingen mer

Men Inte idag..