2016-10-01
22:53:00
Åsneföreningens höstmöte
Åsneföreningens höstmöte 2016 hölls hemma hos mig i Hälsingland. Tyvärr droppade det in ett antal sena avanmälningar så vi blev till slut bara tre personer. Åsnorna Daisy och Rosalea som hörde till en av deltagarna var också med, medans åsnorna Tage och Lazlo fick stanna hemma. Men med mina tre fanns det åsnor så det räckte och blev över till alla så vi blev tre körekipage. Efter fika med nybakade bullar och lite allmänt åsnesnack så tog vi en tur på drygt 7 kilometer i omgivningarna. Åsnorna var pigga och verkade gilla att gå tillsammans med flera åsneekipage. Det är verkligen inspirerande att sprida planer med andra ambitiösa åsnemänniskor. Nu ska vi få till grejer ska ni se!
2016-09-24
12:00:00
SM 2017?
Den 10 september anordnade min körklubb KM i brukskörning och bruksridning. Samma start kunde man även anmäla till DM i de båda grenarna. Såklart man gör, för går det bra skulle man ju gräma sig om det inte hade räknats även till DM! Man fick bara tävla om titlarna med en häst/åsna per kusk så Noice fick stanna
hemma och Harley fick bära fanan återigen. Jag kör bara själv då jag blivit för stor för mina åsnor, men när man ändå åker så brukar jag försöka leja någon ryttare som tar ridklassen med. Och i år hittade jag Madde Lundberg som inte kunde åka med sin häst och gärna ställde upp och tävlade.
I körklassen hade det blivit strykningar och det visade sig att jag var jag ensam om att köra ponny. Till DM kvalar en ponny och en storhäst ifrån varje distrikt, så jag var i stort sätt garanterad att kvala bara vi inte blev uteslutna. Harley skötte sig verkligen fantastiskt, han var så bussig och hjälpte verkligen till. Det gick till och med så bra att vi hade dagens näst högsta poäng! Och de vi missade på var inte de grejer där jag visste vi skulle få det svårt utan sånt som vi normalt har klarat annars. Backningen som varit svårt för oss funkade om inte perfekt, så bra nog för att inte få straff vilket är jättebra!
Efter körningen var det dags för ridklassen. Madde hade provridit Harley för första gången kvällen innan i ca 10 minuter så de var verkligen nya ihop. Men de verkligen fann varandra och moment efter moment klarades med bravur! Såklart var det en åsna som slog alla hästar och ponnys i ridklassen!
Och Harley blev DM mästare i både körklass (ponny) och ridklass. Med så fina resultat så blir man ju sugen att åka på SM ändå. Speciellt om det blir så som det har diskuterats att SM blir i Falun nästa år, då är det ju inte allt för långt! Nu tror jag inte att vi har chans till placering där. För ett hinder som alltid brukar vara med på SM är vår stora akilleshäl: Vattengraven. Så nej några SM mästare blir vi knappast.
Men hur många gånger får man chansen att åka på SM liksom?
hemma och Harley fick bära fanan återigen. Jag kör bara själv då jag blivit för stor för mina åsnor, men när man ändå åker så brukar jag försöka leja någon ryttare som tar ridklassen med. Och i år hittade jag Madde Lundberg som inte kunde åka med sin häst och gärna ställde upp och tävlade.
I körklassen hade det blivit strykningar och det visade sig att jag var jag ensam om att köra ponny. Till DM kvalar en ponny och en storhäst ifrån varje distrikt, så jag var i stort sätt garanterad att kvala bara vi inte blev uteslutna. Harley skötte sig verkligen fantastiskt, han var så bussig och hjälpte verkligen till. Det gick till och med så bra att vi hade dagens näst högsta poäng! Och de vi missade på var inte de grejer där jag visste vi skulle få det svårt utan sånt som vi normalt har klarat annars. Backningen som varit svårt för oss funkade om inte perfekt, så bra nog för att inte få straff vilket är jättebra!
Efter körningen var det dags för ridklassen. Madde hade provridit Harley för första gången kvällen innan i ca 10 minuter så de var verkligen nya ihop. Men de verkligen fann varandra och moment efter moment klarades med bravur! Såklart var det en åsna som slog alla hästar och ponnys i ridklassen!
Och Harley blev DM mästare i både körklass (ponny) och ridklass. Med så fina resultat så blir man ju sugen att åka på SM ändå. Speciellt om det blir så som det har diskuterats att SM blir i Falun nästa år, då är det ju inte allt för långt! Nu tror jag inte att vi har chans till placering där. För ett hinder som alltid brukar vara med på SM är vår stora akilleshäl: Vattengraven. Så nej några SM mästare blir vi knappast.
Men hur många gånger får man chansen att åka på SM liksom?
2016-09-20
22:22:00
Freddys Minne 2016
En tävling som jag verkligen har kommit att älska är tävlingen Freddys Minne som den ridklubb jag tillhör anordnar varje år till minne av en hästkarl som gjorde väldigt mycket för klubben. Det är ett hästrally i miniformat där sträckan bara är runt 1,5 mil så att hästarna/åsnorna inte måste ha någon superkondis för att orka med. Stationerna är dessutom till en större del lite enklare så som att gissa vikten på en foderpåse och liknande och inte bara ren körning/ridning. Jag hade mina vänner Thomas och Magda uppe hos mig den helgen så jag passade på att anmäla Harley i ridklass med Magda och så körde jag Noice med Thomas som groom och fotograf. Harley vann ju körklassen året innan så att vinna den igen med honom hade nästan varit skrytigt :)
Jag vet hans kapacitet och Magda är en riktigt duktig ryttare, så jag hade stora förhoppningar om att han skulle kunna knipa förstaplatsen i ridklassen i år. Och så rätt jag hade. Men att Noice skulle ta förstaplatsen i körklassen det hade jag inte ens kunnat drömma om! Ska hon gå o vara en superåsna hon med?Hur ska jag då välja vem jag ska tävla framöver? Undrar om det har hänt förut att två olika åsnor har knipit två förstaplatser på samma dag i hästtävlingar? Hoppas det blir fler gånger!
2016-09-20
17:48:38
Vattenträning
Jag och Harley blev ju kvalificerade till SM i brukskörning nästa år. Min farhåga var ju direkt att på SM så KOMMER det finnas med ett vattenhinder som ska passeras i TRAV. Något vi aldrig klarat. Skritt kan gå, speciellt om det är en bred passage som är svår att gå runt. Men vattenhinder på tävling brukar vara smala tyvärr. Men jag är aldrig så bra på att träna som när det är inför tävling så here it goes.. Idag är dag tre av vattenträningen. Tyvärr filmade jag inget de två första dagarna. Jag har ökat på svårigheten lite i taget. Började med en liten svart presenning som fick ligga i hagen i två dagar tills alla passerade utan problem. Ja på lite blåa golvmattor på den i morse och de tittade lite, men klev över. Sedan började de leka med dem så de plockades då bort och en blå presenning lades dit. No problem så då la jag till lite vatten och till min förvåning så gick alla över på första försöket! Jamila hade jättesvårt med presenningen dag ett, men jag tror blockeringen låg i hennes huvud. Hon trodde inte det gick. Nu är passagen något de är vana att använda så även om svårigheten ökar på så tror hon ändå att det går :)
Jag är så nöjd med dem!
2014-01-11
18:57:00
När olyckan är framme
Idag när jag var ute en extra sväng till åsnorna på eftermiddagen så ser jag Noice halka i hagen - och fortsätter att halka, nästan hela vägen ner till ån! I det hörnet av hagen så är det en sluttning ner till ån där de dricker på sommrarna. Ni som inte vet hur det ser ut i hagarna här så är de i stort sett plant förutom på två ställen. En trädbevuxen höjd i pojkarnas hage mot vägen till, och en svacka ner mot ån i ett hörn av stonas hage. Den delen av hagen använder de inte på vintern. På tio år så kan jag räkna på en hand de gånger någon varit ner i slänten på vintern, och de var alla gånger då hästen bodde här. Å andra sidan har det aldrig varit speciellt halt där heller.
Det har sista veckorna varit total isgata i hagarna och trots sandning och utspridning av spån så är det riktigt förrädiskt på sina ställen. När det dessutom kom en decimeter snö i natt som dolde isen så var olyckan plötsligt ett faktum. Noice gick lite för nära slänten och plötsligt for benen iväg på henne och hon gled längre och längre ner. Varje försök att ta sig upp ledde till att hon tappade fotfästet återigen och hon fotsatte att kana ner mot ån.
Jamila, som nyfiket undrade vad mamma hade för sig, promenerade efter och naturligtvis kanade även hon ner för slänten, och rakt in i Noice. Jamila som är lättare lyckades jag till slut lotsa och dra tillbaka till fast mark varefter jag ställde in henne i stallet för att undvika att hon gick ner igen.
Men med Noice var det värre. Två gånger trodde jag mig hitta tillräckligt med fast mark för att få upp henne, men precis vid krönet fanns inget annat än blankis och då var det kört. När hon väl började glida försökte jag hålla emot i grimskaftet, men det var lönlöst, jag bara gled efter. Till slut låg Noice ner och vägrade resa sig. Åsnor är ju kloka på så vis att ibland är det bättre att ta det lugnt när inget annat verkar hjälpa. Det gav mig tid att springa (nåja, sakta men säkert, bitvis krypandes) upp till stallet och hämta hammare och avbitare, men avbitaren lös med sin frånvaro. I hagen gick det uppenbarligen inte att ta sig upp, men utanför staketet var det lite bättre.
Utan avbitaren kunde jag inte ta av trådarna, men jag tog ner trådarna på tillräckligt många stolpar för att de skulle lägga sig mot marken och valde ett ställe där nätet var lågt nog för Noice att kliva över och fick ner henne till den nivån genom att dra henne på isen i svans och grimskaft. Efter en hel del övertalning och en och annan bön så gjorde hon ett nytt försök att resa sig och tog sig med viss svårighet upp och över nätet mot fastare mark.
Fina Noice som kan vara lite lättstressad ibland och springa först och tänka sen (som en häst) har aldrig varit så lyhörd på mig som hon var då. Stannade på röstkommando och lät mig guida henne över trådarna ett ben i taget. Sedan följde hon mig i fotspåren tillbaka till stallet. Det var en extremt lättad åsna och minst lika lättad matte som klev in på det underbart ohalkiga betonggolvet och gjorde tidig kväll. Jamila var alldeles uppe i varv av oro ensam i stallet, men hon lugnade sig lite när hon såg att Noice kom in. Det är inte utan att jag tänker på vilken tur vi hade ändå. Och hur bra åsnorna är på att hantera situationer som denna mot för en häst.
Säkert kommer båda tjejerna ha rejält med träningsvärk imorgon, och garanterat flera rejäla blåmärken vardera. Men de lever och alla ben är hela. De var inte ens halta när jag ledde in dem i stallet. Men det kommer nog imorgon som sagt..
I morgon är det jag som stänger av hela den sidan av hagen, önskar bara att jag hade gjort det tidigare. Det är lätt att vara efterklok, men det där vill jag verkligen aldrig mer vara med om!
2013-06-09
12:33:55
Sommargöra
Jimbo fick somna in. Naturligtvis fanns det inget annat att göra, hade det gjort det så hade jag tagit det halmstrået. Men veterinären kunde inte ge mig hopp så det fick vara nog. Det var solklart den värsta dagen hittills i mitt liv. Att se honom försvinna, det finns inga ord..
Men livet måste gå vidare, speciellt när man har en massa andra själar som är beroende av att man finns där. De är mitt allt.
Så länge jag har något att göra eller som upptar mina tankar så går det ganska bra. Jag till och med skrattar och kan njuta av det härliga livet jag har här. Det är i stunderna där emellan det blir svårt. Och som nu då jag medvetet ser åt det hållet. Men så kommer det nog alltid att vara. Jag har varit där förr och även om det blir lättare att bära så försvinner det aldrig. Är en bit av hjärtat borta så kommer den inte tillbaka hur lång tid som än går.
Men det har varit bra också sen jag skrev sist. Nu i helgen till exempel så var min goda vän M här med sin sambo för att titta på jourkattungarna som jag har och välja sina två blivande familjemedlemmar. Ugglan och Skatan blev de lyckliga två som får följa med dem hem någon gång efter midsommar då de är leveransklara. Det brukar alltid vara de roligaste dagarna på hela sommaren när M är här. Vi är lite lika hon o jag, en blandning av kompetens, sunt förnuft och en lagom del tok o galna idéer. Jag brukar alltid passa på att starta alla projekt som jag varit lite feg för att prova själv när hon är här för hon är klart den jag litar mest på när det kommer till djurhantering.
Denna gång så har Harley fått harva för första gången. Han tyckte det var konstigt att det gick så tungt. "den sitter fast i marken! är det verkligen så här det ska vara?" undrade han. Men han knatade på. Konditionen för den här typen av arbete fanns kanske inte för han fick stanna och pusta ganska många gånger. Men fältet blev klart. Gör vi så här några gånger per vecka så kommer han bli riktigt biffig!
Rosalea fick vara med hon också. Jag köpte två par gamla potatisplogar på en auktion för ett par år sedan. Betalade 20:- för båda för ingen annan ville ha dem. Riktiga hedenhösgrejer och lite ratiga var de, men funkade gjorde dem! Svårare än det ser ut var det att få fårorna raka. Tror inte jag lyckades med en ända. Men nog är det bevisat att med lite träning så duger även en liten åsna gott som husbehovs dragare.
Men livet måste gå vidare, speciellt när man har en massa andra själar som är beroende av att man finns där. De är mitt allt.
Så länge jag har något att göra eller som upptar mina tankar så går det ganska bra. Jag till och med skrattar och kan njuta av det härliga livet jag har här. Det är i stunderna där emellan det blir svårt. Och som nu då jag medvetet ser åt det hållet. Men så kommer det nog alltid att vara. Jag har varit där förr och även om det blir lättare att bära så försvinner det aldrig. Är en bit av hjärtat borta så kommer den inte tillbaka hur lång tid som än går.
Men det har varit bra också sen jag skrev sist. Nu i helgen till exempel så var min goda vän M här med sin sambo för att titta på jourkattungarna som jag har och välja sina två blivande familjemedlemmar. Ugglan och Skatan blev de lyckliga två som får följa med dem hem någon gång efter midsommar då de är leveransklara. Det brukar alltid vara de roligaste dagarna på hela sommaren när M är här. Vi är lite lika hon o jag, en blandning av kompetens, sunt förnuft och en lagom del tok o galna idéer. Jag brukar alltid passa på att starta alla projekt som jag varit lite feg för att prova själv när hon är här för hon är klart den jag litar mest på när det kommer till djurhantering.
Denna gång så har Harley fått harva för första gången. Han tyckte det var konstigt att det gick så tungt. "den sitter fast i marken! är det verkligen så här det ska vara?" undrade han. Men han knatade på. Konditionen för den här typen av arbete fanns kanske inte för han fick stanna och pusta ganska många gånger. Men fältet blev klart. Gör vi så här några gånger per vecka så kommer han bli riktigt biffig!
Rosalea fick vara med hon också. Jag köpte två par gamla potatisplogar på en auktion för ett par år sedan. Betalade 20:- för båda för ingen annan ville ha dem. Riktiga hedenhösgrejer och lite ratiga var de, men funkade gjorde dem! Svårare än det ser ut var det att få fårorna raka. Tror inte jag lyckades med en ända. Men nog är det bevisat att med lite träning så duger även en liten åsna gott som husbehovs dragare.
2013-05-10
19:53:00
Ahsante
Jag har efter massor av beslutande fram och tillbaka bestämt mig för att det bästa vore om Ahsante fick flytta. Inte för att han inte är helt underbar - för det är han. Inte heller för att han inte är vad jag hoppades på att han skulle bli - för det blev han. Det var ju Honom jag hade i tankarna när hela den där resan med att få ett föl efter Rosalea började för över fyra år sedan. Hingst blev han också, precis så som jag ville ha. Han är precis den jag ville ha, problemet är att jag har ändrat mig sedan dess.
När jag började leta hingst så hade jag två åsnor, Leo och Rosalea. Rosalea var verkligen min idealåsna. Speciell på ett bra sätt, stark, lättlärd (men inte lättmotiverad). Hon var (är) snygg och duktig framför vagnen. Men hon är ganska liten så några tyngre grejer kunde jag inte hänga på henne. Drömmen om att tävla "på riktigt" fanns där, men med vagn kusk och groom så drar kilona iväg. Är det hård mark går det kanske, men inte på lösa ridbanor. Lösningen var ett par, och det var där fröet till Ahsante såddes.
Första hingstmötet blev det inget med alls, han var inte intresserad. Så jag började leta mig en egen hingst. Köpet av Harley är en historia för sig själv som jag får komma till någon annan gång. Men korta historien och det som är relevant här är att första försöket inte blev något för Rosalea kastade (efter skada). Året därpå resulterade betäckningen i Ahsante. Under den här tiden så hann jag inse att det här med stora åsnor kändes ännu mer som "min grej". Ett djur som man kan både rida och köra med, samt dra lite tyngre lass. Under den här tiden så ville det sig så att både poitou stoet Noice och hennes föl blev mina. Tanken att kanske någon gång i framtiden erbjuda rid eller körturer för andra människor som är nyfikna på det här med åsnor finns också. Till det lämpar sig åsnor av större modell bättre. Jag känner fortfarande att det skulle vara jättekul att prova på parkörning med åsnor, men jag kan göra det med storingarna med för hoppningsvis. Fem åsnor känns dessutom som lite mycket att hinna med när man jobbar heltid.
Första hingstmötet blev det inget med alls, han var inte intresserad. Så jag började leta mig en egen hingst. Köpet av Harley är en historia för sig själv som jag får komma till någon annan gång. Men korta historien och det som är relevant här är att första försöket inte blev något för Rosalea kastade (efter skada). Året därpå resulterade betäckningen i Ahsante. Under den här tiden så hann jag inse att det här med stora åsnor kändes ännu mer som "min grej". Ett djur som man kan både rida och köra med, samt dra lite tyngre lass. Under den här tiden så ville det sig så att både poitou stoet Noice och hennes föl blev mina. Tanken att kanske någon gång i framtiden erbjuda rid eller körturer för andra människor som är nyfikna på det här med åsnor finns också. Till det lämpar sig åsnor av större modell bättre. Jag känner fortfarande att det skulle vara jättekul att prova på parkörning med åsnor, men jag kan göra det med storingarna med för hoppningsvis. Fem åsnor känns dessutom som lite mycket att hinna med när man jobbar heltid.
Mycket funderingar fram och tillbaka altså, men detta är vad jag kommit fram till. Hittar jag ett hem till Ahsante (och ev Rosalea) som håller måttet så får det bli så.
