leineri.blogg.se

Idag när jag var ute en extra sväng till åsnorna på eftermiddagen så ser jag Noice halka i hagen - och fortsätter att halka, nästan hela vägen ner till ån! I det hörnet av hagen så är det en sluttning ner till ån där de dricker på sommrarna. Ni som inte vet hur det ser ut i hagarna här så är de i stort sett plant förutom på två ställen. En trädbevuxen höjd i pojkarnas hage mot vägen till, och en svacka ner mot ån i ett hörn av stonas hage. Den delen av hagen använder de inte på vintern. På tio år så kan jag räkna på en hand de gånger någon varit ner i slänten på vintern, och de var alla gånger då hästen bodde här. Å andra sidan har det aldrig varit speciellt halt där heller.

Det har sista veckorna varit total isgata i hagarna och trots sandning och utspridning av spån så är det riktigt förrädiskt på sina ställen. När det dessutom kom en decimeter snö i natt som dolde isen så var olyckan plötsligt ett faktum. Noice gick lite för nära slänten och plötsligt for benen iväg på henne och hon gled längre och längre ner. Varje försök att ta sig upp ledde till att hon tappade fotfästet återigen och hon fotsatte att kana ner mot ån.
Jamila, som nyfiket undrade vad mamma hade för sig, promenerade efter och naturligtvis kanade även hon ner för slänten, och rakt in i Noice. Jamila som är lättare lyckades jag till slut lotsa och dra tillbaka till fast mark varefter jag ställde in henne i stallet för att undvika att hon gick ner igen.

Men med Noice var det värre. Två gånger trodde jag mig hitta tillräckligt med fast mark för att få upp henne, men precis vid krönet fanns inget annat än blankis och då var det kört. När hon väl började glida försökte jag hålla emot i grimskaftet, men det var lönlöst, jag bara gled efter. Till slut låg Noice ner och vägrade resa sig. Åsnor är ju kloka på så vis att ibland är det bättre att ta det lugnt när inget annat verkar hjälpa. Det gav mig tid att springa (nåja, sakta men säkert, bitvis krypandes) upp till stallet och hämta hammare och avbitare, men avbitaren lös med sin frånvaro. I hagen gick det uppenbarligen inte att ta sig upp, men utanför staketet var det lite bättre.

Utan avbitaren kunde jag inte ta av trådarna, men jag tog ner trådarna på tillräckligt många stolpar för att de skulle lägga sig mot marken och valde ett ställe där nätet var lågt nog för Noice att kliva över och fick ner henne till den nivån genom att dra henne på isen i svans och grimskaft. Efter en hel del övertalning och en och annan bön så gjorde hon ett nytt försök att resa sig och tog sig med viss svårighet upp och över nätet mot fastare mark.

Fina Noice som kan vara lite lättstressad ibland och springa först och tänka sen (som en häst) har aldrig varit så lyhörd på mig som hon var då. Stannade på röstkommando och lät mig guida henne över trådarna ett ben i taget. Sedan följde hon mig i fotspåren tillbaka till stallet. Det var en extremt lättad åsna och minst lika lättad matte som klev in på det underbart ohalkiga betonggolvet och gjorde tidig kväll. Jamila var alldeles uppe i varv av oro ensam i stallet, men hon lugnade sig lite när hon såg att Noice kom in. Det är inte utan att jag tänker på vilken tur vi hade ändå. Och hur bra åsnorna är på att hantera situationer som denna mot för en häst.
Säkert kommer båda tjejerna ha rejält med träningsvärk imorgon, och garanterat flera rejäla blåmärken vardera. Men de lever och alla ben är hela. De var inte ens halta när jag ledde in dem i stallet. Men det kommer nog imorgon som sagt.. 

I morgon är det jag som stänger av hela den sidan av hagen, önskar bara att jag hade gjort det tidigare. Det är lätt att vara efterklok, men det där vill jag verkligen aldrig mer vara med om!