leineri.blogg.se

2013-07-24
19:06:00

Semester

 
Kort men intensiv semester i år. Hade bara 8 dagar att ta ut och ville spara några också så jag tog en vecka. Som tur var fick jag besök så jag hade jag lite hjälp att göra veckan värd sin semesterklassificering, så det inte bara blev jobb, fix och annat nyttigt.
Jag hade sett fram såå mycket mot årets långtur. Någon vandringstur i början av sommaren blev det ju inte på grund av min rygg som pajade ihop ett tag. Men prärievagnen lappades ihop och packades för avfärd och på onsdagsmorgonen gav vi oss ut på vägarna: två människor, en åsna och en ganska ovillig hund. Mantissa har jag med för att hon vaktar och för att hon varken jagar (som Malakai) eller badar i äckliga saker (som Jonathan). Men hon är en hemskt bekväm flicka som aldrig helt är nöjd om hon inte ligger i en säng (på kuddarna helst) eller soffa.
Första dagen gick vi någonstans mellan 2-3 mil (oppli-letsberg-sillerbo och en liten bit till) med en lunchrast på vägen. Störst besvär hade vi nära början på turen när en vägbom blockerade vår väg. Det blev till att köra off road i full lutning men det gick bra tack vare att en person kunde leda Harley (jag) och den andre kunde hålla emot vagnen för glatta livet så att den höll sig på rätt köl. Efter en dryg mil kom vi på en liten stuga invid vägen. Nyfikna och trötta som vi var så kikade vi in och fann att det var en jättefin raststuga med eldstad i mitten. Perfekt då vi hade korv med oss som lunchmat. Mätta och belåtna fortsatte vi mot Sillerbo och sedan ut på Sandviksvägen.
Jag hade tänkt ett kvällspass också men det var ont om bra rastplatser på vägen så när vi kom på en fin efter Sandviksvägen så stannade vi där för natten. Det mest händelserika första dagen var nog när vi råkade skrämma slag på en flock hästar som gick på bete på sidan om vägen. De hoppade ur sin hage och sprang till skogs. Ägarna var ute länge med fyrhjuling och letade efter dem. Jag hoppas de kom till rätta till slut. Vi hade gått nästan hela sträckan för att spara på Harley som inte är så mycket körd under våren så vi var förståeligt nog lite slitna också. Annars hände inte mycket mer än att vi tog hand om oss o vilade. Jo, Mantissa jagade en cyklist (det kunde ju ha varit en våldsverkare).
 
Andra dagen började med backiga grusvägar på väg mot Sandvik. Upp upp upp gick det och sedan ner igen utför berget. Vagnen var ganska tungdragen i backarna med alla packning på så vi gick allihopa. Milen från föregående dag kändes verkligen på. Efter en dryg mil blev det rast invid badplatsen i Sandvik. Inte en människa syntes till och vädret inbjöd verkligen inte till bad. Fiske blev det heller inte något med. Sjön var långgrund så våra metspön räckte knappt utanför ankeldjupt vatten. Ett dass fanns i varje fall, vilket alltid är en välkommen bonus. Utsikten gick däremot inte att bli besviken på. Sedan hände inte så mycket mer den förmiddagen. Jo, Mantissa jagade en rottweiler (det kunde ju ha varit en björn).
Från Sandvik skulle vi ta gröntjärnsleden till gröntjärn till att börja med. Jag hade ingen aning om hur leden skulle vara. Om det överhuvudtaget skulle gå att ta sig fram med vagn eller om det kanske var en stig med spångar och bäckpassager. Det visade sig vara en utmärkt mysig väg som jag verkligen kan rekommendera!
Tyvärr fick jag se mer av den än jag ville då jag lyckades tappa en väska på vägen och fick gå en stor del av den tre gånger samma dag. Vid det laget var jag inte kompis med mina ben längre. Benhinnorna värkte, vaderna ömmade vid lättaste beröring och varenda tå var tejpad med kirurgtejp så att inte blåsorna skulle bli värre. Vår packning var fortfarande blöt efter gårdagens och nattens regnande så vi var glada att finna en vandringsstuga vid gröntjärn med fyra bäddar i. Vi installerade oss och jag fick skjuts iväg tillbaka till ledens början för att leta min tappade väska. En trött och ganska missnöjd hund placerade sig i en underslaf och flyttade sedan inte på sig förrän morgonen efter. Eller det är inte riktigt sant. Hon hann med att yla konstant i nära två timmar medan jag var iväg. Mammagrisen.
 Efter en torr och lång natt (vi unnade oss en sovmorgon) så läste vi på info skylten i reservatet att det tydligen var förbjudet både att campa och att rida där. Tur att vi gick allihop och inte använde tältet!
Gröntjärns naturreservat är verkligen en jättetrevlig plats. Tjärnen har inget naturligt in eller utlopp utan höjer och sänker sig efter grundvattnets nivå. Som mest kan höjdskillnaden på den vara hela 14 meter om jag minns rätt. Förutom gröntjärn passerade vi ett antal fler vackra tjärnar och massor av dödisgropar. Leden var lika fin från gröntjärn och mot Stråsjö som den varit dittills. Men vi fick navigera runt stenbumlingar för att komma ut på den. Gissar att de är till för att hindra terrängfordon att köra på och förstöra lederna. Antar att de inte räknade med åsnedragna kärror när de satte upp dem. Denna etapp varden sista och totalt bara en dryg mil lång. Endå hann vi besöka två naturreservat. Gröntjärn reservatet som jag skrivit om och Gladbäckens naturreservat. Där drack vi jättegott källvatten och tittade på svampar. Eller ja, Magda tittade på svampar.
Stråsjö är så fantastiskt vackert med sin blandning av odlingslandskap, skog, berg och vatten.
Lagom trötta och nöjda kom vi fram till min pappas stuga där vi bjöds på grillad mat. Fiskespöna och masken som vi (Harley) släpat med oss hade vi dittills inte fått användning för. Men när Harley fått skjuts hem så tog vi bilen till en liten sjö i närheten. Perfekt avslutning på mitt enveckas sommarlov!
 

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: